Nöttja enl Ny smålandsbeskrivning.

 

Nöttja har sedan urminnes tider haft det namn, som socknen ännu bär. Enligt en i socknen gängse sägen har detta namn uppkommit af följande anledning.
Då kyrkan skulle byggas, lades grundstenarna pă en äng söder om Nöttja by. Men kyrkobygget fick ej vara i fred, utan del, som byggdes upp om dagen, revs ned om natten. Man tog då sin tillflykt till att låta ett par tvillingstutar bestämma kyrkans läge genom att låta dem draga en af grundstenarna dit de själfva ville. De stannade på kyrkans nuvarande plats, och, folket sade: ›Detta ställe skola vi nöttja›.
År 1402 skrefs sockennamnet ››Nydøøghe››. ›Nothöija› eller Nöttia omtalas i Linköpings domkyrkas papperskodex från biskop Brasks ämbetstid. Det inom socknen belägna hemmanet Brusarp, förr ›Brusalhorp›, omtalas redan 1337.
Nöttja har en aflång form i riktningan nordost-sydväst. Ett mindre, oregelbundet utsprång finnes i nordöstra delen af socknen. I norr gränsar Nöttja till Annerstad, i öster och sydost till Hamneda, i söder till Hinneryd och i väster till Torpa. Marken är mycket kuperad. Lågt belägna mossar och höga backar växla ständigt. Här och där på backarna ligger ett flygsandsfält.
Socknens största höjd öfver hafvet, 189 meter, representeras af Hängeltabackarna i socknens sydvästligaste hörn. Äfven på gränserna mot Annerstad och Hamneda finnas mycket högt belägna hemman.

Blott få sjöar finnas i Nöttja. De äro mycket små och obetydliga, om man undantager Exen, som är mer än en fjärdedels mil lång. Största delen af densamma ligger inom Nöttja, medan dess sydliga del tillhör Hamneda och Hinneryds socknar. Från sjön Kösen i Annerstad kommer Bolmån och genomflyter socknen från norr till söder samt faller ut i Exen, hvarefter den på gränsen mellan Hinneryd och Hamneda fortsätter till Lagan, med hvilken den förenar sig. Under sitt lopp genom Nöttja mottager Bolmån flera små tillflöden, bland hvilka märkas Röreån, som kommer från socknens nordöstra del och vid Bolmaryd faller ut i Bolmån. Till Exen flyta āfven flera smärre åar.
Jordmånen består på de flesta ställen inom socknen af sandmylla, vilande dels på jetterbotten och dels på ett lösare sandlager. På grund af denna jordens beskaffenhet kan den ej vara särdeles bördig, och utom i de trakter, där Bolmån går fram, är den mindre lämplig för odling.

Barrskogar finnas ej och ha aldrig funnits i Nöttja, hvarför folket där i allmänhet få hämta virke från angränsande socknar. I en framtid kommer dock Nöttja att bli en skogrik socken, sedan svenska staten under de senaste åren inköpt en betydlig del af de stora ryar, som utgöra större delen af socknens ytinnehåll. Skogsplantering är redan verkställd å de inköpta markerna, och synes den planterade skogen växa utmärkt. Äfven enskilda hemmansägare ha planterat skog. Utom Stafverhult och Nöttja byar finnes ingen by, som ej sålt större eller mindre rymarker till staten, som numera äger mer än 5 mtl dylika marker. Kvarlefvor af bokskogar finnas å Stafverhults och Malmaryds ägor, hvilket senare hemman är det enda i Nöttja, som har någon barrskog.
I hela Nöttja är det omöjligt att uppleta någon enda riktigt naturskön plats. Församlingens invånare räkna dock Bolmåns stränder för ovanligt vackra, men det är därför, att där icke finnes nâgon ljung, hvilken eljest betäcker de ryar och backar, af hvilka socknen består.

 

Socknens hela hemmantal utgör alltså 221/2 mtl, däraf 6 11/96 krono-, 13 1/12 skatte- och 3 29/96 frälsehemman med ett taxeringsvärde, uppgående till 277,600 kr. för jordbruksfastighet och 10,800 kr. för annan fastighet. Brukningsdelarnas antal är 133, jordtorp och andra jordlägenheter 29. De allra fleste landtmännen, nämligen 110 ägare och 7 brukare af andras jord, hafva till sitt förfogande 2-20 h-ar odlad jord, medan 16 ägare förfoga öfver högst 2 h-ar. Hela ägovidden, förutom vatten, utgör 6,608 h-ar. Häraf upptager den skogbärande marken endast 100 h-ar, 2) naturlig äng 1,003 h-ar, åker och annan odlad jord 578 h-ar samt träd-, humle- och kålgårdar 13 h-ar.
Den odlade jorden användes på följande sätt:

Hektar.    

                                                                                                                            Gräs o. andra foderväxter

Höstsäd ….......................... 106          Rotfrukter: potatis................ 71              Till bete o. Grönfoder.................. 2

Vårsäd: stråsäd ................. 354          ...................andra....................1               ....... höskörd......................... 30

............ baljväxter …...............1           Spånadsväxter ..................... 1               Träda..................................... 12

De viktigaste näringsgrenarna äro åkerbruk och boskapsskötsel. På grund af jordens dåliga beskaffenhet kan naturligtvis jordbruket blott dåligt föda sin man, och därför har det af ålder varit sed inom församlingen, att befolkningen idkat dels gårdfarihandel, dels ägnat sig åt kreatursaffärer, hvilka senare visat sig mycket lönande.

Alla förmögna hemmansägare i församlingen - och de äro ej få - ha handeln att tacka för sin förmögenhet, antingen de själfva bedrifvit handel eller ärft sina fäders förmögenhet, runnen ur samma förvärfskälla.

Någon industri förekommer ej. Fisket kan ej vara mycket gifvande, då det saknas den viktigaste betingelsen därför - vatten. Något fiske förekommer dock i Bolmån, som är rik på ål, och i Exen.

1) Pastors stom. 2) Enligt Hushålln.-Sällsk. statistik för år 1900.

 

Hemslöjd idkas till husbehof, och gäller här regeln: »Hvar och en sin egen handtverkare». För närvarande finnes inom Nöttja ingen gård, som bebos af »ståndspersoner». Bolmaryd har dock säterinatur och hörde ända till 1805 till en stor del under Bolmarö säteri i Annerstads socken. Därunder hörde äfven Nöttja Kvarnagård. Räntan af Bolmaryds Skattegård var 1637 anslagen åt ryttmästaren Johan von Nieroth. Stafsätra var 1637 anslaget åt predikanten vid Smålands ryttare.

Fru Agneta Skytte fick Brusarp under frälse år 1629 och brukade det såsom sätesgård 1637 enligt k. Konfirmationsbrefvet år 1636. Malmaryd »försvarades», enligt Wieselgrens Smål. Beskr., 1637 såsom fru Beata Liljesparres sätesgård. Det tillhörde 1737 prosten N. Osander i Markaryd och sedan hans änka. Därpå ägdes gården efter hvartannat af öfverstelöjtnant/ v. Rohr och kornett R. Skytte. Sedan har den brukats af bönder. I Malmaryd bodde bonden Joh. Larsson, hvars son Nils Bolmeer, f. 1714, blef komminister först i Hånger och sedan i Skärstad.

 

I kommunikationshänseende är Nöttja synnerligen vanlottadt. Ingen järnvägsstation finnes nämligen inom socknen, och till Hamneda station, som ligger närmast, är det visserligen endast omkring en half mil, men det är mycket svårt att komma dit på grund af de dåliga vägarna. Från Hamneda kommer en häradsväg och går förbi Västerhult, Bolmaryd och Nöttja kyrkoby åt norr in i Annerstad. En bygdeväg kommer från Bäckaryd i Hamneda, går åt syd-väst förbi hemmanen Stafsätra och Nöttja till Extorp, där den delar sig. Den ena armen går åt väster öfver Balkarp och Balkö gårdar in i Torpa, och den andra går först i sydlig sedan i sydvästlig riktning förbi Bölminge, Stafverhult och Tokaryd in i Hinneryd. Dessa senast nämnda vägar ha anlagts på initiativ af klockaren och medaljören» Nylander, som i egenskap af kommunalnämndens ordförande kraftigt verkade för att få dem till stånd, hvilket då emellertid rönte ett ej ringa motstånd. Af efterkommande har dessa raka och jämförelsevis bra vägars värde insetts. Nylander var själf arbetsledare. Före dessa vägars anläggning funnos isocknen blott små, smala och illa underhållna byvägar, som lade till vid hvarje liten hemmanslott och gingo hit och dit utan någon regelbundenhet.

 

En fjärdedels mil från kyrkan och vid Rörån står en af Smålands märkligaste runstenar, intressant för sin versifierade inskrift. Stenen är delvis mycket skadad genom förvittring och inskriften på denna grund svårläst. Det, som finnes i behåll af ristningen, har enligt Wieselgren uttydts: »Vid var den mest hederlige man, på hvilken ingen skugga af ondt kunde kastas, följaktligen allmänt älskad». Stenen är omkring 185 cm. hög och 115 cm. bred vid basen.

Vid Bolmaryd står den af allmogen i trakten efter en kung Hammar uppkallade runstenen, kung Hammars sten. Den är mer än 2 meter hög, mycket vittrad och liknar vid hastigt påseende en ekstock.1) Båda dessa runstenar äro för Nordiska museets räkning aft-ecknade af bibliotekarien P. G. Wistrand, hvilkens beskrifning af desamma ställts till vårt förfogande.

 

Af inom socknen gjorda fornfynd förvaras en flintdolk, funnen 1885 vid mossodling å Balkarp Södregård, i Nordiska museets samlingar och en flintskärfva i Smålands museum. På 1880-talet hittades i Bolmaryd tre stenyxor, och s. k. offerställen, som vanligt utmärkta genom flere i en regelbunden fem-hörnings vinklar ställda stenblock, finnas i Bolmaryd och Malmaryd.

 

I Bölminge stod ännu i midten af 1880-talet en gammal ryggåsstuga med tvâ loft och utan takfönster. Stugan hade sin längdriktning i öster och väster med ingångar på södra sidan. Framför henne stodo två bikupor med halmtutor. Vid östra loftets gafvel fanns en brunn med öfverbyggnad, liknande en hundkoja, och brunns-vind. För flere år sedan har denna intressanta stuga blifvit nedrifven.

 

En fjärdingsväg i sydlig riktning från kyrkan ligger en äng, Osängen kallad. Där bodde en gång, enligt sägen en bonde, hvars son blef präst och antog namnet Osængius. Flere präster af denna släkt hafva innehaft Annerstads pastorat på grund af arfsrätt. Anders Osængius var nämligen gift med en dotter till Georg Marci och blef på grund däraf pastoratets förste ”arfspastor”. I Stafverhult, som har ovanligt stort ytinnehåll. finnes ett ödehemman, som kallas Prästaköpet, emedan det skulle ha varit en prästs tillhörighet. När eller om detta varit förhållandet, känner man icke, ej heller de omständigheter, som därmed varit förknippade. Vid en mätning för några år sedan sökte man särskild tillåtelse att låta ödehemmanet ingå i byn.

 

Nöttja församling hade den 31 sistlidne december 714 invånare. I kyrkligt hänseende utgör Nöttja annex till Annerslad. Församlingen har egen komminister och egen kyrka. Komministerns löneförmåner utgöra kontant af församlingen omkring 1,171 kr. Afkomsten af bostället 200 kr. 2) samt tillskott ur prästlöneregleringsfonden 300 kr. eller tillsammans omkring 1,671 kr. 2) Enligt det vid löneregleringen beräknade värdet. Uppgift om den verkliga inkomsten finnes ej i senaste stiftsmatrikeln och har ej heller af indelningshafvaren lämnats.

 

Kyrkan är gammal, af sten, bestående af skepp och kor, som skiljas af en murad triumfbåge. Kyrkans längd är utvändigt 20 meter och invändigt 16 meter. Bredden är utvändigt 10 meter och invändigt 7,1 meter. Höjden är i skeppet 5 meter och i koret 4,5 meter. Kyrkans väggar äro invändigt hvitrappade. I koret finnas tre bänkar på hvardera sidan och nere i kyrkan aderton på ömse sidor om stora gången. På läktaren äro fyra bänkar på mans- och lika många på kvinnosidan. Altartafla finnes ej. I stället äro kring fönstret vid altaret anbragta vackra skulpturarbeten i gammal stil, målade i olika färger. Ofvanför fönstret står en i trä utskuren miniatyrbild af Kristus på korset och Maria samt Maria Magdalena, hvilka stå vid korsets fot. Invid nummertaflorna på båda sidor om fönstret stå två kvinnobilder, utskurna i trä. Den till höger håller i ena handen hoppets ankare och i den andra ett hjärta och ett kors, symboliserande det bibelspråk, som står skrifvet å en invid varande elipsformad tafla: »Nu blifwer Tron, Hoppet, Kärleken, thesse try; men störst ibland them är Kärleken. 1 Chorinth. 13: v. lö. Kvinnobilden till vänster har i ena handen bibeln, och med den andra utsträcker hon en olivekvist.

Vid sidan af henne finnes liksom å andra sidan en tafla, som har följande inskrift: »Gudaktighet är nyttig til allting, och hafwer Löfte om thetta lifwet och thet tilkommande. 1 Thimoth. 4: V, 8». En meter högre upp i linje med kvinnobilderna äro två skulpterade vapensköldar, som öfverst krönas med ett kors. Båda ha på blått fält följande inskrifter: den vänstra »A. F.» och den högra »L. U». Midt på vänstra langväggen nere i kyrkan står kyrkklockan, som är målad i hvitt och guld: Nedanför själfva klockhufvudet står med svarta bokstäfver C. A. N. (gifvarens, C. A. Nylin, namn) och en meter längre ned: Anno 1783. Till höger om klockan, från åskådaren räknadt, hänger ett illa gjordt och illa medfaret krucifix af trä. Korsets fyra ändar sluta med runda tallor, å hvilka äro inskrifna: öfverst: S. Matheus; till höger: S. Lucas; nederst: S, Johannis; till vänster: S. Marcus.

 

Predikstolen är liksom ornamenterna kring altarfönstret mycket gammal och försedd med en mängd vackra sniderier, målade i flere olika färger. Den är åttkantig, och på de olika fälten läsas: »Akter uppå, I himlar, jag vil tala, och jorden höre mins muns ord; min lära drype såsom regn och mitt tal flyte såsom dagg; såsom regn uppå grus och såsom droppar uppå örter». - »Så äre wi nu här alle för Gudi, til at höra alt thet tig af Gudi befalt är». - »Ty Evangelium thet är Guds kraft, allom them til salighet, som tro». - »Ja, salige äro the, som höra Guds ord, och giöma thet». Äfven tronhimmelen är sirad med träsniderier. Under densamma nedhänger en dufva såsom symbol af den helige ande. Pâ väggen vid predikstolen står bibelspràket: Så älskade Gud werldena etc. Detta språk har först helt nyligen blifvit ditmåladt i stället för den gamla inskriptionen, som lydde så: »Gudi til äro och thess kyrkio til prydnad hafwer kyrkoherden Johan Plate på kyrkans egen bekostnad låtit denna predikstol och altare-prydnad tilwerka och med guld och silfver utsira låta, som skedde anno 1754».

 

På högra långväggen är upphängdt ett adligt vapen, skuret i trä på en rektangelformig tafla, prydd å hvardera långsidan med två sågkantade blad af bleck. På taflan stå. bokstäfverna »J. V. N», hvilket betyder Johan von Nieroth, samme man, om hvilken ofvan är sagdt, att han var ryttmästare och har bott iBrusarp.

I kyrkan finnas tvâ ljuskronor, båda af yngre datum.

 

En kamin af rätt egendomlig konstruktion finnes äfven. Å densamma stå ej angifna tillverkningsår eller tillverkningsort. Läktaren uppbäres af fyra pelare, af hvilka de, som stå närmast stora gången, äro skurna ispiral. De båda öfriga äro fyrkantiga. Sâväl bänkdörrarna som läktarens framsida äro gammalmodigt målade.

I sakristian, som är helt liten och ligger i en utbyggnad på norra sidan, finnas två gamla ekkistor, af hvilka den ena är en förra tiders offerkista. Den är starkt järnbeslagen och har på locket tre aflånga hål, genom hvilka den offrande menigheten nedsläppte sina offerskänker. Kistan har på framsidan tre lâsar, hvilka öppnades med hvar sin olika nyckel. Kistan kunde ej öppnas utan att alla låsarna låstes upp. För att förebygga all oärlighet innehades de olika nycklarna af prästen och de två kyrkovärdarne, hvilka vid årets slut samlades för att gemensamt räkna de influtna pänningarna, hvilkas belopp förut var okändt.

 

En gammal dopskål af tenn finnes dessutom i sakristian. I ett kontor vid vapenhuset finnes en åldrig dopfunt af gråsten utan ornering, 38 cm. hög. I samma kontor står en i trä utskuren bild, som enligt en till mer än hälften utplånad inskrift föreställer S:t Andreas. Orgeln, som är jämförelsevis ny, har 41/2 stämma. Af silfversaker äger kyrkan: en kalk, inuti förgylld, vägande 27½ lod; en patén, vägande 8 lod; en sockenbudskalk med patén, vägande tillsammans 10 lod. Kyrkan saknar torn, hvilket ersättes af en klockstapel af trä.

 

Tvänne kyrkklockor finnas, en större och en mindre. Den förra är vida omkring bekant för sitt vackra silfverrena ljud. Om orsaken härtill går följande sågen: Gesällen, som göt klockan såsom sitt mästerprof, skall hafva uppsatt sitt gjuteri några hundra meter nordost om kyrkan på en sluttning, som ännu kallas »Malmliden». Just som den smälta malmen var färdig att slå i formen, kom en kvinna gående öfver heden med skötet (: den framtill uppvikna kjorteln) fullt med silfversaker. När hon kom till degeln, tömde hon i densamma allt silfret för att därigenom vinna Guds förlåtelse för sig och sin släkt för det röfveri, hvarigenom dessa silfversaker kommit i dess ägo. Innan klockan omgöts syntes på densamma, utom den af mästaren, efter mordet på gesällen inborrade blynageln, skaftet af en silfversked, som ej hunnit smälta, innan gjutningen skedde. Detta bevisar sagans sanning. Det omnämnda silfret är naturligtvis orsaken till klockans underbara klang. Ljudet var också så präktigt, att det hördes ända ner till Lund, där det förnams af och retade gesällens mästare. Denne blef slutligen så afundsjuk, att han begaf sig upp till Nöttja, där han på en slätt träffade gesällen, som han dödade under yttrande: »Har du tagit brödet från mig, skall jag taga lifvet af dig». Ängen har sedan kallats Herrabol.  På den mindre klockan står enligt ett visitationsprotokoll följande inskription: »Allt det Guds Ande hafwer, lofwe Herran, Halleluja. Ps. 113. Hæc kampana fusa est Præposito dom:o mag. Andr. lngeman, Pastore mag. J. Vallinius». På ena sidan af den stora klockan står: »Ar 1818, då konung Carl Johin regerade Sverige och Norge, Landshöfding grefve Carl Stellan Mörner, biskopbaron Ludvig Mörner, Pastor Peter Oséen, Comminister Sven Johan Widegren, omgjöts denna klocka, som var gjuten 1120, af Ionas Magn. Fries i Jönköping». På andra sidan står en psalmvers. Inuti kyrkan finnes en mindre klocka, som begagnades vid barndop.

Förutom de nu nämnda klockorna har socknen äfven ägt en lill-klocka, som var stor-klockan värdig i egenskaper. Om dess förlust går följande sågen.

Då klockskatten på kung Göstas tid skulle erläggas, sökte Nöttjaboarna, som ej kunde eller ej ville betala lösen för någon af sina klockor, befria sig från densamma genom att gömma sin lillklocka. Innan skatteindrifvarne kommo, sänkte de ned klockan i en nu tio meter bred, ganska djup, vattenfylld håla, som ligger vid västra stranden af den förbiflytande ån, 300 meter sydväst om kyrkan. För skattindrifvarne uppgåfvo de socknen vara så fattig, att den aldrig mäktat skaffa sig mer än en klocka. Dessa läto på grund häraf nåd gå före rätt och uttogo ej den påbjudna gården. Efter någon tid» samlade sig socknemännen för att taga upp sin klocka. Det var lättare sagdt än gjordt. Med heliga, »vigda» ting kan ingen ostraffadt begå bedrägeri. Efter mycket arbete och besvär hade de fått klockan i vattenbrynet. Den blänkte som guld. Glädjen öfver det lyckade »knepet» och öfver att klockan var oskadad var stor. Men då syntes hela Nöttja by i »ljusan låga». Männen släppte sina tag för att skynda hem och söka släcka elden. I samma ögonblick sjönk klockan med ett underligt ljud på nytt ned i djupet och har aldrig kunnat återfinnas. Eldsvådan i byn var blott en synvilla, tillställd af de makter, som genom bedrägeriet fått klockani sitt våld. Efter som männen blefvo bet (=misslyckades), har hålan ännu i dag namnet Betehåla.

Att kyrkan är mycket gammal, synes däraf, att grunden består af flata stenhällar och att kyrkans väggar äro gjutna af smärre stenar och murbruk. Gjutningen gick till på det sättet, att två väggar slogos ihop af bräder och ställdes på ett par alnars afstând från hvarandra. I mellanrummet nedkastades sand och rullstenar omväxlande med murbruk. När detta torkat, togos bräderna bort,och väggen var färdig. Att väggarna äro byggda på detta sätt, fick man reda på för något år sedan, då västra gafveln, som började betänkligt luta, skulle stödjas med järnband. Då man skulle slå fast dessa, nedramlade en myckenhet stenar, ett helt litet stenröse.

Omkring kyrkan bildar kyrkogården en fyrkant, omgifven af en stenmur. Är 1901 planerades kyrkogården med gångar och planterades för en kostnad af omkring 560 kr. Inom den närmaste tiden skola kyrka och klockstapel repareras. Bland annat skola de förses med nya tak.

Pastorsarkivets äldsta böcker äro: En gammal handbok i kvartsforniat från 1693, födelse- och dopbok, lysnings- och vigselbok samt död- och begrafningsbok från 1689, kyrkoräkenskaper från år 1717 och en husforhörsbok från år 17-19.

 

forts.