Skogsbränder

 

Ända in på 1800-talets senare hälft brukades ryarna genom bränning. Ljungen var en mycket betydelsefull produkt. Den benämndes inte för inte för smålandsklöver. De späda ljungskotten betades begärligt av korna och fåren. Så länge marken var snöfri, fick de gå ute och livnära sig på att äta ljung. Detta tillämpades till långt in på 1900-talet.

Man höstade också ljungen och torkade till foder och strö. Under första världskriget inköpte staten i dessa trakter ljung som foder till arméns hästar. Den levererades vid järnvägsstationerna längs Skåne-Smålands järnväg. Många som hade lämpliga ljungmarker gjorde sig goda pengar på att hösta ljung för vilken det betalades bra. Sedan dess torde ingen ljungslåtter förekommit i Nöttja. Även om ljungen är flerårig så lever den inte hur länge som helst. Om den lämnas åt sitt öde dör den av sig själv efter 5 á 10 år och bildar inga nya skott. Därför måste ljungen brännas när den nått en viss ålder, cirka 5 år. Rötterna skadades inte av bränningen, varför den snart växte upp igen tillsammans med en del vilda gräsarter. Under dessa förhållande kunde givetvis inte skogen växa upp på markerna. Men ljungbränningen var ju också en form av skogsbruk. När i slutet av artonhundratalet staten inköpte skogsmarkerna och dessa planterades upphörde i stort sett ljungbränningen. Den blev för riskabel då elden lätt kunde komma in på skogsodlade marker. Även enskilda skogsägare började plantera sina skogsmarker, då man började inse att skogen skulle få värde, vilket den inte tidigare ansetts ha. De stora sammanhängande arealer ungskog som nu växte upp var mycket känsliga för skogsbränder.

Det fanns då inga brandkårer eller telefoner, men man var alltid uppmärksam under brandfarliga perioder. Såg man rök kastade alla vad de hade för händer och skyndade till brandplatsen. Alla äldre visste av erfarenhet hur de skulle hantera en vådeld. Det bodde ju då många fler människor på landsbygden så några större katastrofer inträffade sällan.

Men en katastrofbrand inträffade i maj 1918, den så kallade kloamossebranden. Den började i Kloamossen vid Traryd där en torvmaskin som drevs av en lokomobil antände den närliggande skogen. Vid tillfället blåste en orkanartad sydostlig storm och markerna var snustorra. Folk stod

maktlösa då elden i skogen gick upp i toppeld.

Byarna, med sina då vanliga halmtak, var i stor fara. De nyligen vårsådda åkrarna skyddade flera gårdar. Med skickligt satta moteldar lyckades man begränsa eldens utbredning och rädda flera byar från att ödeläggas.

Bjärnhult, Kärr, Billekulla, Bökhult och Tokaryd låg rakt i vindriktningen. Kvinnorna bar ut så mycket lösöre de kunde ur husen och placerade det på de nysådda åkrarna. Man räknade inte med att kunna rädda husen då dessa låg bara några stenkast från skogen. Männen arbetade hårt och ibland med fara för livet, med att genom moteld styra elden vid sidan om byarna. Vi Tommaryd lyckades man först att med en moteld styra elden mot väster. Sedan lyckades man med en djärvt och skickligt anlagd moteld vid Kärr styra elden utanför byarna fast det nära nog brann i knutarna i Bökhult och Tokaryd. Tack vare att stormen avtog lyckades man slutligen stoppa elden vid Torpaån fram mot kvällen. Elden hade då på cirka 4 timmar bränt av ett cirka 1 km brett och 10 km långt område.

Det var tack vare ett heroiskt ingripande från ortsbefolkningen, som man förhindrade en ännu värre katastrof. Alla arbetsföra inom Hinneryd, Nöttja och Torpa deltog. Man kan anta att cirka 500-600 man deltog i släckningen. Av hus var det bara några lador och en obebodd backstuga som strök med.

Själv var jag med och släckte vid några skogsbränder 10 år senare och jag minns hur de äldre lugnt och målmedvetet tog ledningen i kampen mot elden. De undervisade snabbt oss yngre så vi inte förtog oss eller blev kringbrända. Stor risk förelåg alltid för rökförgiftning.

Jag minns, att vi yngre gjorde oss roliga över en äldre man, som kom till brandplatsen iklädd en lång stickad ylletröja och tjocka yllevantar. Ylle fri både mot eld ochkyla, svarade han lakoniskt. Vi förstod, att han hade rätt, för våra bomullskläder var brända både här och där efteråt, men ylle brinner som bekant inte så lätt.

M. Sch