Allmänna byordníngen av 1742, återgiven i sammandrag.

 

1. I varje by skall tillsättas en ålderman på ett eller flera år, efter byamännens överenskommelse. Den som fått de flesta rösterna, bör icke undandraga sig. Det tillkommer åldermannen, när han finner det nödigt eller någon annan påyrkar det, att sammankalla byamännen för överläggning om det arbete de vilja företaga, eller vad annat som kan lända till hemmanens bättre bruk, hävdande och förmån. Sammankallning sker genom kringsändande av budkavle, genom blåsning i lur eller horn eller genom trumslagning. Varje åbo är skyldig att själv infinna sig på den utsatta samlingsplatsen. Frånvaro utan laga förfall medför böter. I större byalag bör åldermannen utse två bisittare ”att avgöra de förefallande disputer” samt indriva böter av dem, som gjort sig skyldiga till överträdelse av byordningen.

 

2. Alla gärdsgårdar av olika slag kring gården, ängar och hagar skola hållas i fullgott skick. Gärdsgårdssyn skall förrättas av alla grannarna höst och vår eller oftare, varvid alla felaktigheter böra rättas vid äventyr av böter.

 

3. Gärdsgård, som blåser ned eller befinnes oduglig, skall genast sättas i stånd. Den det försummar böte för vart kreatur, som därigenom inkommer och gör skada.

 

4. Alla grindar böra hållas i gott stånd, så att inga kreatur kunna inkomma genom dem. Led och öppningar på vintervägar skola om våren uppfredas. Underhållet av grindar bör uppdelas på byamännen, eftersom det ligger närmast för var och en.

 

5. Dikessyn skall hållas minst två gånger årligen, den första, när tjälen gått ur jorden, då man säkrast kan se, var vattnet stannar på åkrarna och bekvämligast låter sig avledas, den andra om hösten, då det bör efterses, hur var och en fullgjort sin skyldighet till egen och grannars fördel.

 

6. Avlopps- och floddiken böra ständigt hållas i skick. Granne, vars ägor ligga i vägen för avlopp, är skyldig gräva avloppsdike.

 

7. En viss trakt av åkern bör årligen omses beträffande dikningen. Skårdiken böra grävas mellan åkrarna, där så är nödvändigt, och övriga diken efter dikessynens förordnande upprensas, varvid alla höga renar utjämnas. Åldermannen skall tillse, att torven från renarna och mullen från dikena utföres på åkern, där det bäst behöves. 8. Till förekommande av den skada, som förorsakas genom att den ene grannen trampar i den andres besådda åker, böra samtliga grannar göda sina åkrar på en trakt och skifte, så att de där kunna utså samma slags säd om höst och vår. Rågsädet anbefalles såsom bäst lämpligt att utrota den skadliga lant- eller flyghavren.

 

9. När byamännen således om våren kommit överens om, var de vilja så sin vintersäd, böra alla gärdsgårdar i rätt tid iordningställas, så att sädesgärdet om hösten inom ett dygn efter åldermannens tillsägelse kan bliva uppfredat. Ingen får vid äventyr av böter och skadeersättning insläppa sina kreatur på det besådda gärdet.

 

10. Lösa kreatur må icke under höst och vinter insläppas att beta på rågen, förrän åldermannen därtill inhämtat grannarnas samtycke.

 

11. Hästar och andra kreatur må ej om våren, sedan tjälen gått ur jorden, släppas att beta i ängarna ”utan högsta nöden och överenskommelse”.

 

12. För att ängarna icke må bli för hårt avgnagda och nedtrampade, skola de om hösten, sedan de blivit lagom betade, strax uppfredas.

 

13. När åldermannen finner det nödigt att låta utsläppa överflödigt vatten från åkrarna och särskilt sädesgärdena, bör en karl från varje matlag infinna sig på utsatt tid till arbetets förrättande.

 

14. Byamännen böra om vår och höst, så snart det är tillsätt, inställa sig efter åldermannens kallelse för att mellan åkrarna uppköra och rätta fårorna samt anlägga flera vattenfåror, där så befinnes nödigt. Åldermannen jämte samtliga grannar ha att noga tillse, att alla skiften bliva rätt hållna efter stångfall och uppsatta råmärken, vilka böra vara av sten och icke träpålar.

 

15. Några dagar innan slåttertiden om sommaren infaller, skall åldermannen sammankalla grannarna för att överlägga om när slåttern av de samfällda ängarna skall börja. Innan dess böra skiften och tegarna i ängen utstakas och utvadas. Åldermannen jämte övriga byamän böra tillse, att en riktig och rätt utvadning förrättas mellan skiftena och att stenar sättas till råmärken i ängen. Härefter böra alla på en gång begynna att slå, så att den ene icke trampar och nedkörer den andres gräs. Slår någon utöver räta linjen på sin grannes äng, betale höet dubbelt och plikte dessutom.

 

16. Ingen må avslå sina åkerrenar i sädesgärde, innan samtliga grannar sig därom förenat och bytesrenarna först blivit delade.

 

17. Alla nödiga vägar inom ägorna samt till och från byn böra fördelas mellan grannarna. Sedan hålle var och en sitt vägstycke försvarligen vid makt. För körsel över dikena bör man ha lösa flyttbroar, varom två eller flera åbor kunna förena sig.

 

18. Ingen har lov att, utan samtliga grannars överenskommelse, beta eller tjudra sina kreatur i äng eller sädesgärde, även om det sker på hans egna ägor.

 

19. Sedan ängarna äro avbärgade om hösten, böra inga kreatur insläppas där, förrän åldermannen sammankallat grannarna och dessa överenskommit, såväl om tiden som vad slags kreatur där må. insläppas. Likaså bör det förhålla sig med sädesgärdet, när säden blivit inbärgad.

 

20. Ingen må köra över ängarna vår eller höst, när tjälen är ur jorden. Gärdsle, som behöves till ängarnas inhägnad, skall utköras, medan tjälen är i jorden.

 

21. I de orter, där det är brukligt, att grannarna. samfällt så sina ärter eller rovor på en viss trakt eller intaga, bör ingen tillåta sina barn eller andra att plocka ärter eller upptaga rovor till kokning, utan att samtliga grannar därom tillsägas.

 

22. Vilja en eller flera åbor i byns samfällda skog uppsätta stengärden eller jordvallar, där det är lägligt och sten finnes, böra övriga grannar deltaga i arbetet efter hemmantal och stångfall. Göra de icke detta, bör bymarken strax skiftas, så att icke den flitiges och villiges skog blir uthuggen och ruinerad genom den tröges motvilja och lättja.

 

23. Där vallgång hålles, böra samtliga byamän sig därom förena.

 

24. Till skogens och utmarkens bättre skötsel och bevarande -- särskilt där icke överflödig skog finnes -- böra byamännen varje år komma överens om hur mycket var och en skall tillåtas hugga på den samfällda skogen, samt om platsen där det bör ske. Är skogen så tillräcklig, att svedjande kan tålas, bör en viss trakt utmärkas därtill för varje åbo. Ris och kvistar böra ej lämnas kvar i skogen.

 

25. Om fiske och fiskevatten kunna grannarna förena sig som de finna bäst och nyttigast.

 

26. Skulle någon av byamännen uppfinna något, som vore tjänligt och nödigt till byns eller hemmanens förbättrande, bör åldermannen sammankalla samtliga grannar till överläggning härom. Skulle så hända, att de icke vilja åtaga sig denna förbättring, har den, som väckt förslaget, rätt att påkalla syn av utbyamän och grannar, som äro förståndiga och goda hushållare, jämte någon landsbetjänt. Befinnes det då, att grannarna i byn utan grund satt sig emot det, som verkligen varit till byns nytta och förbättring, äro de förfallna till böter samt att ersätta synekostnaderna och därtill skyldiga att utföra det arbete, som den välmenande föreslagit.

 

27. Om någon av tredska och försumlighet underlåter att deltaga i arbete, varom grannarna överenskommit, såsom slåtter, sädesbärgning eller vad det vara må, så att de övriga bli hindrade i sina göromål, ha dessa ingen skyldighet att vänta på den tröge, utan han skylle sig själv för den skada han därigenom lider. Men om någon av fattigdom eller annan oförmåga icke hinner med att fullborda det arbete, som tillkommer honom, bör han åtnjuta hjälp av grannarna, särskilt i sädes- och bärgningstider. För deras besvär bör han lämna ersättning antingen med annat arbete eller skälig betalning efter åldermannens och bisittarnas beprövande.

 

28. I de byar, där boställen äro belägna, skall innehavaren eller åbon vara förpliktad att deltaga i allt samfällt arbete, som kan lända byn eller hemmanen till fördel och nytta.

 

29. Byaman, som är borta, när grannarna sammankallats av åldermannen, bör vid hemkomsten göra sig underrättad om vad som beslutats och är sedan skyldig att rätta sig därefter.

 

30. Ingen må, utan att grannarna därtill givit sitt bifall, intaga inhyseshjon eller folk av mindre god frejd på sina ägor. Gör han det ändå, plikte och vare skyldig bortskaffa dylika personer, om byamännen så fordra.

31. Från det tjälen går ur jorden och till dess den åter bliver tjälad, böra svinen vara ringade. Dessutom skola de hållas instängda eller vara ur vägen, när säden inköres.

 

32. Bar eld får ej bäras mellan hemmanen, ej heller i uthus, varjämte all tobaksrökning är förbjuden i dessa. Eld må ej lämnas osläckt eller ovårdad i kölna, pörten, badstuga eller smedja. Åldermannen och bisittarna böra tvänne gånger om året, nämligen höst och vår, besiktiga alla eldstäder i hela byalaget, och de som finnas så bristfälliga, att de kunna vålla eldsvåda, böra besiktningsmännen låta nedslå, och ägaren böte.

 

33. Alla byar böra vara väl försedda med vatten. Brunnar, källor och andra samfällda vattenställen för kreaturen skola ständigt hållas vid makt, och när de behöva rensas eller uppgrävas, får ingen därifrån undandraga sig.

 

34. Byordningen skall åtminstone en gång om året uppläsas för samtliga grannar. Husbonde är pliktig svara för att hans barn, legofolk eller torpare icke bryta mot byordningen.

 

35. Där flera byar gränsa mot varandra i åker, äng och betesmark, antingen de mötas i öppet fält eller hava åker och tegskifte med varandra, eller ock äro skilda med gärdesgård och stängsel, böra de i alla delar vara förpliktade att hålla den ordning och fred emot sina grannar, som byordningarna innehålla och stadga vid samma böter.

 

36. Alla böter, som bliva utsatta efter denna byordning, äga bisittarna efter åldermannens och byamännens gottfinnande att uttaga av den felande. Skulle någon, som är förfallen till böter, vägra att strax betala dem, hava de (bisittarna) rätt att taga pant av den genstridige och förelägga honom en viss tid för inlösning. Försummar han detta, försäljes panten till den mestbjudande. Uppstår överskott, sedan böterna blivit gäldade, tillställes detta den bötfällde. Om någon under utmätningsförrättning överfaller förrättningsmännen med hugg och slag eller oanständiga ord, plikte han efter åldermannens och byamännens gottfinnande.

 

37. Hur utdömda böter må fördelas, lämnas visserligen till varje bys gottfinnande. Men för att åldermannen må kunna hålla så mycket bättre hand vid byordningens efterlevande, är det billigt, att han för sitt omak och besvär njuter en del därav, och att en del lämnas till socknens fattiga eller ock användes till något nyttigt samfällt arbete för hela byn. Men att använda dem till dricka och brännvin eller till gemensamma samkväm vare alldeles förbjudet.

 

 

Allmänna byordningen slutar med en uppmaning till byamännen i varje särskild by att inrätta sin byordning efter varje orts särskilda beskaffenhet. Dock borde icke sådant i allmänna byordningen, som är lämpligt för orten, uteslutas utan snarare sådant tilläggas, som vore för varje särskild ort behövligt.

För att byordningen skall vinna så mycket bättre efterlevnad, skall varje by äga rätt att låta sin byordning uppläsas och stadfästas vid häradstinget.

Anmärkning. Vid så gott som varje paragraf i byordningsformuläret står utsatt vite för den, som bryter mot vederbörande föreskrift. Böterna angivas dock icke med visst belopp, utan det har lämnats åt de särskilda byalagen att i sin egen byordning bestämma den straffsats, som skulle tillämpas. (Tryckta byordningar från 1700-talet finnas förtecknade i Hebbe, Den svenska lantbrukslitteraturen, I. Se registret, sid. 305.)

 

Den norrländska byordningen, som antogs på landsting 1757 och gällde för Gästrikland, Hälsingland, Medelpad och Ångermanland, stadfästades av K, Maj :t den 8/8 1758. Den innehåller i huvudsak samma bestämmelser som allmänna byordningen av 1742. Vissa tillägg äro dock att finna. Följande §§ må särskilt nämnas.

 

8. Gödseln skall helst utköras på nymånaden. Åldermannen bör tillhålla byamännen att föröka gödselmängden genom granris och kärrjord.

 

28. Utförliga föreskrifter lämnas angående skogens skötsel, väsentligen med hänvisning till allmänna skogsordningen.

 

29-32 handla om husbyggnad och meddela föreskrifter till undvikande av slöseri med virke. Ingen får bygga flera gästestugor, än lagen tillåter. Anvisningar lämnas om hur grund skall läggas och hus uppföras till förekommande av röta och fukt. Takved bör icke användas utan i stället torvtak.

 

33 och följande handla om djurens skötsel. Bl. a. föreskrives, att ingen kviga får betäckas, förrän hon är fyra år. (Ett nytryck av den norrländska byordningen har utgivits Sthlm 1937.)