Förhållandena i våra bygder ändrades mycket under 1800-talet

 

Innevånarantalet i socknen var något över 700 personer år 1800 men ökade till nära 900 personer år 1879. Detta trots att det till exempel på en 10-årsperiod från 1811 till 1820 var 200 barn födda, men under samma period dog ett 90-tal barn före 5 års ålder. Därigenom blev medelålder låg.

Barnadödligheten berodde väl på att smittosamma sjukdomar härjade. Ungefär samma antal födslar och dödsfall fortsatte fram till över mitten av 1800-talet. Det var också brist på matvaror, därför att det fanns mycket lite odlad jord och skördarna blev låga. Ibland fick man blanda bark i brödet.

Längre tillbaka i tiden brände man utmarkerna och odlade där rotfrukter och säd ett par tre år. Sedan fick det växa igen. Detta hade upphört på 1800-talet, då man endast brände ljunghedar för att få betesgräs till sina nötkreatur.

Vid storskiftet fastställdes gränserna mellan in- och utägor, och utägorna blev gemensamma för byn. Gränserna mellan byarnas utägor bestämdes också. Endast inägorna brukades och var gränsbestämda för varje hemman, som hade ett stort antal små markskiften. Efter ”laga skifte”, som började på 1830-talet, blev både in- och utägor sammanlagda till ett sammanhängande fastighetsområde för varje hemmansägare.

Under tiden efter ”laga skifte” ökade åkerjorden, eftersom man fick områden som kunde odlas upp. Många fastigheter fick flytta sina byggnader till den nya fastigheten och det blev därmed stora ändringar på mangårdsbyggnaderna.

Ar 1855 förbjöds tillverkningen av alkohol ”bränna brännvin”. De flesta av hemmansägarna hade redskap för hembränning och använde mycket säd och potatis till det.

Det blev också förbättring av sjukvården. Barnmorskor och fler läkare och sköterskor utbildades. Detta var kanske orsaken till att innevånarantalet ökade så hastigt.

På 70-talet ökade utflyttningen till Amerika. Det var en väldig ström av människor som under 1880- och 1890-talet reste dit. Från 1879 till 1892 reste 300 personer från Nöttja till norra Amerika, och innevånarantalet minskade under den tiden med 150 stycken. Att det inte minskade mer berodde på att det föddes många barn och hälsotillståndet var bättre.

Låga skördar var det också i slutet av 1860-talet samt åren 1887 och 1888. Men torparna hade fått order att odla fruktträd främst äpplen, och det gav dem ett tillägg till matförsörjningen. Man började också att odla mer säd och potatis, och antalet boskap ökade.

I torpen och backstugorna fanns nära hälften av innevånarna. Det ekonomiska läget var sådant, att man förvånar sig över hur familjerna kunde få mat, kläder och möbler med mera, samt kunna hålla värmen under vintern. Det var många och svåra problem att övervinna, men ändå kunde de överleva.

Sedan utflyttningen till Amerika pågått i 30 år hade innebyggarna i torpen minskat. Denna minskning fortsatte under 1900-talet och nu är det ganska få torp kvar och inga backstugor.

Jag har här försökt göra en förteckning över de flesta torpen och backstugorna med de namn de hade och det folk som bodde där under 1800-talet. Förändringen i byarna i mitten av 1800-talet har jag gett några uppgifter om, samt vilka torp och backstugor som fanns i varje by.

En studiecirkel om torpen har pensionärsföreningen ordnat och den har gett mig uppgifter. Det är från husförhörslängderna, som jag fått uppgifter om innevånarna och därifrån kunnat följa deras uppläggning av byarna. Jag har också granskat Lantmäteriets kartor och anteckningar om ”laga skiftet” och storskiftet i samtliga byar.

Valter Elgeskog har gett oss uppgifter genom sin bok ”Svensk torpbebyggelse” och genom att komma hit på sammankomster. Om soldattorpen har jag fått uppgifter från generalmönsterrullor för Kronobergs län.

Bolmaryd i oktober 1982

Frídolf Johansson