Om Nöttja av Martin Schönberg.

 

Ny Smålandsbeskrivning som utkom vid sekelskiftet ger i många stycken en negativ bild av Nöttja. Man söker förgäves, heter det, en enda naturskön plats i hela socknen. Själva anser de att stränderna kring Bolmån är mycket natursköna. Det beror på, att där är de enda platser som inteär beväxta med ljung, vilken eljest betäcker de backar och ryar av vilka socknen består.

Beskrivningen var nog i stort sett riktig vid den tiden, för när jag på 1920-talet lyssnade till äldre personer kunde de berätta att då man färdades vägen mellan Bölminge och Nöttja så kunde man flerstädes se sjön Exen från den nuvarande vägen. Från Bölminge kunde man se till Rönninge. Äldre skararpsbor förtalde att när man kom upp på åsen mellan Skararp och Malmaryd så kunde man se alla gårdarna i Malmaryd och Bölminge.

 

Henning Karlsson i Skararp, som var född i Bolmaryd, berättade att i hans barndom kunde han stå i Bolmaryd och se när folk gick till kyrkan längs vägen mellan Extorp till Nöttja. Det berättas, att när biskop Tegnèr på sin tid skulle visitera Annerstads pastorat, kom han med hästskjuts från Hamneda och när han kom upp på höjdplatån mellan Hamneda och Nöttja kunde han se till Annerstads kyrka. Han lär då ha yttrat: ”Det var den mest förbannande trakt jag sett.” Någon barrskog fanns inte. Man fick köpa allt byggnadsvirke från grannsocknarna, då i första hand från Bägaryd i Torpa och Ekön i Hinneryd.

Även ved och stängselvirke fick ofta hämtas därifrån.

Som bränsle torde dock torven ha dominerat, härom vittnar de många samfällighetsmossar som finns och som fastställdes vid laga skifte. Varenda gård hade sina torvtag där troligen även torpare och backstugesittare kunde hämta sitt bränsle. I varenda mosse kan man ännu i dag se mäng-der av gamla torvgravar. De på 1800-talet så vanliga sätt ugnarna passade utmärkt att eldas med torv, rätt matade höll de värme halva dygnet.

 

Att det var svårt för författaren av ”ny smålandsbeskrivning” att hitta några natursköna platser förvånar mig, för när man i min ungdom gick den smala och krokiga vägen mellan Bölminge förbi Malmaryd, Kärr, Billekulla till Tokaryd tror jag inte att man kunde finna vackrare natur.

Den lummiga bok och ekskogen i Malmaryd avlöstes av de välskötta och leende lövängarna ända fram till Tokaryd. På våren var de helt övertäckta med vitsippor och kabbeleka senare med konvalj och alla de andra sommarblommorna. När ängarna slutligen var höstade erbjöd de en fantastisk syn, där varenda tuva var klippt som av en frisör. 1979 byggdes här en ny bilväg tvärs igenom de gamla lövängarna, men dessa hade då för länge sen buskats igen.

 

De sex gårdarna mellan Malmaryd och Tokaryd är nu i stort sett obrukade och husen bebos av så kallade sommartorpare eller pensionärer. Detta är förhållandet i större delen av socknen, även om åkerjorden ännu brukas av grannar antingen genom arrende eller sammanläggning.

Under senare år har viss bebyggelse längs vägarna skett av så kallade pendlare som har sina arbeten på annan ort men av olika anledningar velat bo i den miljö som Nöttja erbjuder.

Förutsägelsen i ny småländsk beskrivning att Nöttja skulle bli en mycket skogrik socken har verkligen besannats. Man trodde först inte, att det på de till synes magra ljungryarna kunde växa annat än tall. På en del platser planterade man till och med bergtall, som man sedan med stort besvär fick röja ner, när det visade sig att den vanliga tallen, inte bara växte, utan till och med växte för snabbt så att den bildade ett snabbvuxet och grovkvistigt virke. Nöttjaskogen fick bland virkesköparna rykte om sig att vara av dålig kvalité.

 

Den myckna nederbörden orsakade att tallskogen i stor utsträckning angreps av olika svamp och rötskador. Den första generationen tallskog är nu snart slutavverkad och har nu genomgående ersatts av grankulturer som synes trivas bättre med den rikliga nederbörden. Om nederbörden ökat sedan de väldiga ljunghedarna ända från Halland upp till Lagadalen blivit beskogade är väl inte utrett.

På 1920-talet dikades samtliga mossmarker tillhörande staten ut och dessa marker har nu blivit bördiga skogsmarker. Utdikningen fick dock även andra konsekvenser. Nederbörden magasinerades inte som tidigare i kärren och mossarna utan nu rinner vattnet ned mot utloppen till sjön Exen pá några få timmar efter ett regn.

Detta fick till följd att alla utfallsdiken och kanaler måste grävas större för att inte markerna skulle svämmas över. Strängt taget borde staten ersatt markägarna till en del för denna kostnad men detta tänkte de väl inte pá och statens representanter som givetvis förstod detta teg.

 

På 1920-talet sänktes sjön Exen i samband med Lagans och Bolmåns torrläggningsföretag. Något större tillskott till den odlade arealen i Nött-ja blev det inte. Däremot uppstod stora förändringar i naturen runt sjön. De långgrunda sandstränderna som utgjort enastående badstränder och lekplatser för fisken, särskilt siken, som tidigare fångats i stora mängder, blottlades och blev till ett fullständigt sterilt band, som på långa sträckor hade en bredd av 100 meter, runt hela sjön. De långgrunda stränderna förvandlades till snart sagt livsfarliga gyttjevikar, där vassen mer och mer tog överhanden. Vassen var tidigare nästan obefintlig, därför att korna, som tidigare betat stränderna och med förtjusning betade av vassen, nu på grund av de gyttjiga stränderna inte kunde vada ut i sjön.

Det sägs att tiden läker alla sår, men ännu efter 50 är är inte såren efter Exens sänkning helt läkta. Om de nu någonsin blir det?

Även de andra småsjöarna, Dallesjö, Balkösjö, Tokarydssjö samt Ryasjö sänktes eller utdikades helt.

Tokaryds sjö och Rya sjö utplånades helt. Balkö sjö förvandlades till en osund gyttjepöl. Dalle sjö har ännu kvar en liten fri vattenspegel.

Genom sänkningen av dessa 4 sjöar har, i dagens läge, inte ett enda tunnland odlad jord tillförts Nöttja, endast några ha skog av tvivelaktigt värde har vunnits. Jag betraktar sjösänkningarna, för Nöttjas del, som en olycka. Alla bäckar som på 1920-talet hade klart vatten som man utan vidare kunde dricka och som vi på den tiden, med förtjusning badade i, har nu 50 år senare förändrats helt. Nu är vattnet gult, på sommaren nästan brunt. Järnavsättningar på bottnen och stränder gör, att man inte längre kan bada i de gamla badböljorna. Vad detta beror på är väl ännu inte utrett.

 

Jordbruket är fortfarande huvudnäringen. Trots att många jordbruk lagts ned har produktionen ökat, beroende på dels intensivare brukning dels ökad konstgödselanvändning samt kemisk ogräsbekämpning. Som exempel kan nämnas att på 1920-talet inköptes 20-30 ton köpgödsel omåret vilken av lantbrukarna hämtades vid järnvägen i Hamneda till hela socknen. Denna mängd förbrukas numera på bara en enda av de större brukningsenheterna. De jordbrukare som nu håller jordbruket igång har tvingats att till stora kostnader i byggnader och maskiner rationalisera driften. De har också tvingats påta sig en arbetsbörda som inte är bra, för det sliter ned dem i förtid.

 

Under 1950- och 1960-talen nedlades mycken möda på att enskilda gårdar skulle få återköpa skogsmarker som tidigare sålts till staten. Frågan drog ut på tiden och under tiden åldrades bönderna, så när frågan slutligen löstes, var det inte många som var benägna att köpa tillbaka skogsmarken. Men de som köpte gjorde säkert en god affär.

 

När man studerar gamla byakartor kan man se det gamla vägnätet. Ända på 1920-talet kunde man följa de gamla vägarna, även massor av så kallade genstigar, fanns då kvar. Människorna hade ju ingen annan möjlighet än att gå och man tog då genvägar i största möjliga utsträckning. På många ställen brukades i det längsta dessa gångstigar som cykelvägar. Det moderna skogsbruket har nu så gott som helt utplånat de gamla gångstigarna. Däremot är det egendomligt att de flerhundraåriga fästigarna ännu inte helt utplånats. Korna vandrade oftast i rader efter varandra och följde då samma stig år efter år så att djupt upptrampade stigar uppstod. De äldre sade att så länge någon av gårdens kor var kvar så ändrade de inte stigen, men om hela besättningen byttes ut tog korna en ny väg, ofta bara några meter från den gamla. Eftersom utmarkerna ofta sambetades och således inte alla djuren blev utbytta pá en gång så blev stigarna mer och mer nedtrampade. Därför kan man på vissa ställen än i dag hitta dem, som långa hjulspår.

 

Under de sista 50 åren har ett ganska tätt skogsvägnät utbyggts. Man kan nu köra med bil till nästan vartenda skogsskifte, till glädje inte bara för skogsbruket utan också för friluftsälskare och bärplockare. Fast på grund av att markerna numera beskogats med gran, blir skogsbär alltmersällsynta. Även på platser där förutsättning borde finnas för bär, lever dessa en tynande tillvaro. Bladen gulnar och man misstänker att orsaken kan vara surt nedfall med den på orten så rikliga nederbörden.

 

Vilttillgången är riklig men har ändrat karaktär. Ännu finns det gott om orre, men tjäder och rapphöns är nästan helt utrotade. Rapphönsen dog ut under de svåra vintrarna på 1940-talet. Att en del djurarter minskar och sedan återkommer är säkert en vanlig företeelse i naturen.Att älgen inte fanns på 1800-talet berodde säkert på att den inte kunde livnära sig på ljunghedarna. Nu har älgstammen utvecklats så den har blivit till ett problem inte bara för jord och skogsbruket utan också för trafiken på vägarna. Fältharen har de senare åren varit på stark tillbakagång, medan skogsharen synes öka. Rådjuren har ökat väsentligt de senaste 30 åren.

Martin Schönberg.