Om mejerier

 

Någon mejeridrift att tala om förekom inte förrän på senare delen av 1800-talet. Det var större gårdar som anlade mejerier och de köpte då upp mjölk i den närmaste omgivningen. Mejerierna var så kallade ismejerier. Mjölken hälldes i metallcylindrar som sattes ned i isvatten att gräddsättas. Det var först efter 1878 då separatorn uppfanns som förutsättning för mejeridrift i större skala kom till stånd. På 1890 talet startades en del bymejerier, men i glesbygderna satte transportförhållandena stopp för någon större utveckling. Av tradition användes mjölken till uppfödning av gödkalvar och denna tradition var inte lätt att bryta.

 

På 1890-talet anlades ett andelsmejeri i Extorp i Nöttja vid den då nedlagda kvarnen ”Asafors”.

Mejeriet drevs av en ångmaskin därför att vattentillgången var för ojämn samt att det ju också fordrades varmvatten. Man samlade mjölk från byarna omkring. En körlinje kom från Hinneryd-Staverhult-Kärr-Malmaryd-Bölminge till Extorp. Linjen kördes av en lantbrukare, Nils Nilsson, Karshult. Från byarna närmast bar man fram mjölken. Om någon transport från Nöttja och byarna däromkring förekom är inte känt. Mejeriföreningen blev inte så gammal. Inkomsten från mjölkproduktionen hade inte så stor betydelse med den naturahushållning, som då rådde.

Smöret och äggen var husmödrarnas bytesvaror när de möttes i lanthandeln. Över dessa pengar bestämde de i stort sett själva. Det var inte lätt för någon husbonde att veta hur många ägg eller på hektot vad smöret gick till. Alltid kunde man fiffla till sig en och annan tygbit eller sockerstrut som inte gubben behövde få reda på vad den kostade. Det var också lätt att ordna till några extra goda våfflor eller kringlor, om man ville bjuda grannfruarna någon gång.

 

Men sedan mejeriet kom var det slut med den ruljangsen. Ärendena till handelsboden och träffarna där blev mer sällsynta. På sätt och vis bidrog mejeridriften till att isoleringen för kvinnorna i de många gånger ensligt belägna gårdarna blev större. Det var säkert därför som motståndet mot mejeridriften, till en början var störst bland kvinnorna, trots att det var de som hade den största fördelen av den. Smörberedningen var för dem ett mycket betungande arbete. Det medförde också vissa komplikationer när det gällde matlagningen. Av små gräddskvättar kunde man baka underbara våfflor, pannkakor och så vidare men fil och kärmnjölk var också utmärkta tillskott till den annars rätt enformiga dieten.

 

Någon berättade att männen tog till vana att samlas vid mejeriet på utbetalningsdagarna. Det kunde bli både fylleri och kortspel. Allt bidrog till att mejeridriften fick dåligt rykte och motarbetades, särskilt av kvinnorna. Ganska länge höll man på med smörberedning till det egna hushållet även sedan man börjat lämna mjölk till mejeriet. Det blev som en bonde uttryckte sig, så mörkt i hushållet sedan vi började lämna bort mjölken.

 

1922 började ett privatmejeri i Hamneda och en lantbrukare från Nöttja upprätthöll en mjölktransportlinje genom byarna runt kyrkbyn. Enok Magnusson som körde mjölken med hästskjuts berättar att han hade 3 kronor per dag. Första dagen hade han bara 65 liter. Han körde till 1932 och den största dagsmängden var 250 liter. Mjölkpriset var 8-9 öre litern.

 

En mjölklinje från Mjäryd i Södra Ljunga prövades men transportkostnaderna blev för höga så linjen måste läggas ned. Mejeridriften slutade med konkurs för mejeristen.

 

1930 började den första mjölkbilen. Den utgick från Vänneböke i Hinneryd över södra delen av Nöttja till ett privatmejeri i Byholma. Men mejeriet lades ned efter ett par år. Sedan hämtades

mjölken av ett andelsmejen i Strömsnäsbruk några år. Men mjölkpriset var lågt (en tid bara 5 öre per liter), så det lönade sig bättre att föda upp kalvar med mjölken.

 

Slutligen bildades en andelsmejeriförening i Hamneda och en mjölklinje utgick från Bölminge. Detta var 1936 då Viking Johansson åtog sig transporten. Han säger att de första gångerna hade han bara 12 kannor. Mejeriet garanterade en summa av 200:- kronor i månaden. Men mjölklinjen sköttes bra och mjölkmängden ökades snabbt. 1949 nedlades mejeriet i Hamneda och mjölklinjen utsträcktes till Ljungby. I och med detta löstes slutligen mejeriproblemen för trakten. Viking Johansson uppehöll transporten med den äran ända till 1972 då all mjölktransport lades om till tankhämtning.

M. Sch.