Kyrkvägar

 

Ännu kan man flerstädes urskilja den gamla kyrkvägen genom socknen, men den är numera till större delen igenvuxen, uppodlad eller utplånad av nutidens skogsmaskiner. Det var en uttagen allmän väg som ringlade sig fram genom byarna. Det var bara enstaka boningshus och gårdar som inte låg i närheten av vägen.

 

När man betraktar sträckningen kan man se hur de gamla gårdarna och husen på ett naturligt och vackert sätt anslöt till vägen.

På många ställen bestod vägen av ett par uppkörda hjulspår i terrängen. Det var nog sällan den fordrade något underhåll. Behövdes någon bättring över någon sankmark, reparation eller byggnad av en bro, bestämdes antagligen detta på någon byastämma. Någon fördelning av arbetet torde inte ha förekommit utan alla deltog efter förmåga. Alla kände att vägen var deras gemensamma, vilken man som sockenmedlem hade lika del i.Här bars man första gången till dopet i kyrkan. Här vandrade man i stora sällskap under helgerna och här bars man slutligen den sista färden till kyrkogården.

 

Alla döda bars från hemmet hela vägen fram till kyrkan. Bärare från varje by mötte vid byagränsen och bar till nästa byagräns, där nästa byalag tog vid. Här blev ett uppehåll och de som burit skulle trakteras med en sup brännvin. Det gick åt mycket brännvin om vägen var lång. I en bouppteckning från 1843 hade upptagits 15 kannor (cirka 45 liter) till en begravning.

 

En sed som höll i sig ända till 1940-talet, då vår tids kommersialiserade begravningsseder tog vid, var att man utanför varje fastighet på något sätt dekorerade vägen den dag ett liktåg skulle fram. Man satte ut några enbuskar eller granar, strödde hackat en eller granris på vägen om det var vinter. Var det sommar tog man blommor eller nyplockat löv. De som på detta sätt hedrat den döde och inte tillhörde det ordinarie begravningslaget, vilket bestod av de som bodde inom byn eller del av rote som låg närmast där den avlidne levat, bjöds i allmänhet på kaffe eller annan förplägnad dagen efter begravningen. Förplägningen bestod då av resterna av de så kallade förningen, som begravningsgästerna haft med sig dagen innan. Begravningslagets utsträckning upprätthölls enligt gammal sed och tradition.

 

När någon dött placerades den döde vanligen på en loge eller i ett annat utrymme till begravningsdagen. På sommaren grävde man i allmänhet en grav i närheten av gården där kistan sattes ned och övertäcktes med jordtorv eller sågspån för att hållas sval. På begravningsdagen gjorde man oftast en grotta av enbuskar eller om det var på sommaren av björktoppar där kistan placerades på bockar och locket på kistan togs av så att alla skulle kunna se den döde. Innan locket lades på förekom utfärdsbön av någon bybo eller någon för sina andliga kunskaper, känd person i trakten. Slutligen spikades locket fast. Mormor berättade, att det var ett sådant bankande innan alla spikarna var islagna. Innan dess fick inte locket tillslutas helt, utan man placerade en kniv, sax eller något annat föremål av stål mellan locket och kistan så att en liten öppning bildades.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Begravningar förlades i allmänhet till söndagar, och det blev säkert ett ansenligt tåg när man slutligen kom fram. När sorgetåget närmade sig kyrkan ringdes i kyrkklockorna, så den sista biten skedde under klockornas klang. I de gamla små kyrkorna skedde alltid jordfästningen ute, sedan kistan sänkts i graven. Begravningslaget hjälptes slutligen åt att skotta igen graven innan de lämnade platsen. Vid den påföljande gudstjänsten fick de sörjande och de som deltagit i begravningen förbli sittande under hela högmässan.

 

Inom Nöttja började kyrkvägen vid Hängeltabackarna. Där låg 4 torp som hörde till Billekulla. Härifrån gick vägen runt backarna genom Tokaryd, Staverhult och genom Bölminge, där kyrkvägar från Kärr och Malmaryd anslöt sig.

 

Vid Bölminge gick vägen genom Storegårds ägor förbi Bäckagård, där en mycket gammal valvbro ännu finns bevarad. Därefter fortsätter den öster om den nuvarande vägen till Balkarp och Extorp där den korsar den nya vägen, för att sedan gå väster om denna. Här anslöt vägar från Rönninge och Balkö, och kyrkvägen fortsatte förbi Brödraberg, över Nöttja ängar förbi Nöttja Södergård fram till kyrkan.

 

Från Västerhult och Bolmaryd var den gamla häradsvägen från Hamneda kyrkväg.

Från Stavsätra gick kyrkvägen runt Pinnbacken mot Kvarnagården, bakom handelsträdgården ned mot åbron.

Horsöga hade sin kyrkväg förbi torpet Österås mot Oxborg, genom Algutsgårds skog till åbron.

Även sedan nya vägar började brukas användes i det längsta den gamla kyrkvägen vid begravningar. Den döde skulle bäras, eller senare köras, på den gamla vägen där han eller hon så ofta vandrat i livstiden.

 

Det är något särskilt med en gammal kyrkväg. Här känner man samhörigheten med gångna släkten på ett alldeles särskilt sätt. Här har de vandrat i glädje och sorg, gått till marknad med det som skulle säljas eller köpas. Fattighjonen på sin tröstlösa vandring mellan gårdarna, ungdomen i glada sällskap till dans.

Här vandrade man från nöden och svälten i de små grå torpen, för att söka en ny tillvaro i landet på andra sidan havet. För de flesta av dem blev det sista vandringen på hembygdens kyrkväg.