En bok om Nöttja
Utgiven av:
Hembygdsföreningen
Kejsaren
Han hette Sven Andersson och var född i Hishult den 12 juli 1862. Han kom med sina föräldrar till torpet Lilla Fredriksberg någon gång före sekelskiftet. Där bodde han tills torpet revs 1913. I sin ungdom reste han till Amerika, men kom efter kort tid tillbaka och övertog torpet där hans mor ännu levde. Länge fick han sedan heta Amerikasvennen.
Han gjorde dagsverken vid Billekulla gård för rätten att få besitta torpet, ända tills skogsmarken tillsammans med torpet försåldes till svenska staten på 1890 talet. När sedan kontraktet gick ut blev han uppsagd. Han sökte förgäves att få kontraktet förlängt men detta lyckades inte. Men han fortsatte att bo kvar och släppte sina kor i skogen som han alltid hade gjort. Man sände fjärdingsmannen och någon till, för att ta korna ifrån honom. De passade på när han var borta, men hur det var kom han hem och sprang ifatt fjärdingsmannen. Efter att ha dansat runt med denne, tog han sina kor tillbaka.
Han hade ovanliga kroppskrafter, men var mycket godmodig och gjorde ingen människa förnär. Om någon försökte skoja med honom, kunde han ta honom i sidorna, lyfta honom från marken och dansa runt med honom tills vederbörande bad att få bli släppt.
Vid ett tillfälle kom jägmästaren och en skogvaktare för att tala om för honom att han måste flytta. Han var då i färd med att gräva ett dike, och jägmästaren fick bråttom att komma undan för torvorna som började flyga omkring. Emellertid lyckades domänverket få en vräkningsdom. En dag, det sägs att det var några dagar innan jul, kom skogvaktaren och några mannar och rev ned stugan. Något motstånd lär han inte ha gjort, utan han stod ett par hundra meter i från nere vid landsvägen och såg på när hans hem jämnades med marken och hans tillhörigheter kastades ut.
”Det var som när en river ned ett skatebo”, sade Algot Grip till mig. Han bodde intill och såg händelsen. Eftersom Sven inte hade någonstans att bo lade han en dörr och några bräder över en gammal potatisgrop och bodde där över vintern. Han levde av majsgröt som han bakade i en stekpanna utanför. Han frös och hade det mycket svårt och blev till sist sjuk.
Men tydligen levde han här två år, tills han fick flytta in i en torpstuga i Staverhult som inköpts av kommunen. Mera om detta kan läsas i tidigare avskrifter av sockenstämmoprotokoll. Skogvaktaren, som stått för rivningen, var inte trakterad av uppdraget. Han lär sedan ha yttrat: ”Det är inte roligt att vara hund åt andra, men att vara hund åt andras hundar är ändå värre”.
Kejsaren var omtyckt i hela bygden. Det sägs, att när mjölnaren på Kvarnadal fick reda på att torpet skulle rivas, gav han sig upp till byn för att organisera ett handgripligt motstånd, men tyvärr kom han för sent.
De äldre i bygden kan ännu berätta om Sven. Robert Nilsson från Karshult sade: ”Vi glöttar tyckte ju alltid det var roligt när han kom, för han var alltid glad och sjöng sina visor .
Roberts syster, Ester Nilsson instämde: En gång minns jag att han satte sig att vila i Kvarnagårds skog. Vi skulle gå till skolan och då sjöng han en visa han diktat om de små råttorna för oss."
Öknamnet Kejsaren fick han, när han körde timmer. Han hade då lastat detta på två vagnar efter varandra och satt fyra kor före. När han sedan körde genom byn sjöng han en visa där i refrängen återkom: ”Här kommer ryske kejsaren”.
De visor han diktade blev tyvärr inte nedtecknade, han lär inte kunnat skriva, utan han hade dem i minnet och tog dem med sig i graven. Något instrument har jag inte hört att han spelade men han var en mästare i att dansa och vissla. Han kunde härma alla fåglar och djur som fanns i trakten otroligt väl.
På torpet uppe i Skifta levde han mest på bröd och vatten. Brödet bakade han genom att stryka degen på en så kallade uteliggare. Det var en spis av hopskruvade gjutjärnsplattor. Den eldades utifrån det så kallade köket och var en utmärkt uppvärmningsanordning. Den kallades sättugn.
Ibland gick han ned till byn och köpte två literflaskor mjölk. Han drack alltid ur den ena flaskan medan han satt och vilade sig. Hans sjukdom blev emellertid värre och till sist gick han upp till lasarettet i Ljungby. Efter ett par dagar där blev han hemsänd.
Artur Andersson i Kärr, säger att han mötte Sven på hemvägen. Han satt då uttröttad på vägkanten ett par kilometer söder om Nöttja och vilade sig efter den nära tre mil långa vandringen från Ljungby.
Den 18 september samma år, 1916, dog han av cancer i magen, står det i församlingsboken. Det enda som nu minner om honom är jordgropen där han tillbringade sina sista dagar på det torp som större delen av livet varit hans hem.
Själv minns jag honom inte, men alla talade om honom, när jag var i skolåldern och var upprörda över det sätt på vilket svenska staten hade behandlat en gammal torpare.
M. Sch.
Mera om Kejsaren i utdrag från protokoll.