Fattigvården

 

 En studie i gamla protokoll kan vara en mycket intressant läsning. Dessa protokoll visar med all önskvärd tydlighet tillståndet i socknen vid den tid de skrevs. Folkmängden var som störst under senare delen av 1800-talet. Det skulle föra för långt att ta med allt, men de utdrag som jag gjort här torde rätt väl belysa förhållandena under denna tid.

Nästan alla protokoll handlar om fattigvårdsärenden. Något ålderdomshem (fattigvård) har aldrig funnits i Nöttja. Gamla, orkeslösa och föräldralösa barn utackorderades på entreprenad till bönder och torpare i socknen. Den utackorderade skulle då i mån av förmåga hjälpa till med förekommande arbeten. Detta förekom ända in på 1920-talet, då denna form av fattigvård förbjöds. Även så kallade socken eller rotegång förekom. Detta senare betydde att den till sockengång ”dömde” fick vandra mellan gårdarna och stanna olika länge, beroende på det antal fyrkar gården var taxerad för. (Varje helt mantal tilldelades 100 fyrkar, 1/2 man-tal 50, ett 1/4 mantal fick 25 fyrkar och så vidare. Efter denna skala betalades skatt och röstade man på stämmor).

Dessa utgifter var ända till 1900-talet noga specificerade. År 1882 6 ¾ alnar tyg till kläder till Maja, 11:13, 17 alnar domestik för fattighjonen 3:39, 1882 3 par träskor till Maja 1:10, vantar och strumpor till Maja. 1883, 1 par träskor till Benkta 50 öre, färdiggjorda kläder till Karl i Malmaryds torp 3:50 samt 3 par fötade strumpor 1:40 och så vidare.

 

Det sista kringgående fattighjonet i Nöttja var Maja Pettersdotter. Hon var född den 11/11 1822 och hon dog den 12/12 1903 91 år gammal. Tydligen hade hon under stor del av sin levnad fått sin försörjning genom kringgående i socknen.

 

Man kan svårligen göra sig en föreställning om hur det var att utan hopp om ändring vandra runt på detta sätt. Hjonet kunde inte känna sig välkommen någonstans. Ofta möttes de av ovilja och hat, ibland vägrade man att släppa in dem.

 

I ett protokoll från den.30 mars 1883 står det i § 5 ”Den eller de,som inte i tur antaga fattighjonet Maja Pettersdotter, vilken får sin försörjning genom kringgående i socknen, skall till fattigkassan betala 50 öre per dag och att 6 fyrkar skall räknas per dag för hennes försörjning.

Det var olika mening om Majas förhållanden. Henning Karlsson i Skararp, som mindes Maja väl sade: ”Det gick ingen nöd på henne. Alla var snälla mot Maja”. Men Majas egen åsikt framgår av följande. En dag hade landsfogden ett sammanträde i kommunalrummet i Nöttja. Mitt under sammanträdet kom Maja in och klev fram till landsfogden och sade: ”Jag skulle be att harren hjälper mig så jag slipper de laje gårana”.

 

Att ett kringgående fattighjon inte alltid var så angenämt att ta emot kan man förstå. De skulle deltaga i de arbeten som förekom på gårdarna, alltifrån barnpassning till utgödsling i kalv- och griskättar. Då möjligheterna till personlig hygien i allmänhet var obefintliga kan man förestäl-

la sig hur det var. Någon ersättning för arbetet förutom mat och logi förekom inte. Nödtorftiga gångkläder fick de av fattigvården.

 

I ett annat protokoll från den 17/8 1886 heter det: En kvinna N .N. från Balkö kunde inte utackorderas till någon familj då ingen vill åtaga sig hennes försörjning. Stämman beslöt därför att hon skulle få sin försörjning genom kringgående i socknen intill dess hon kunde beredas plats

på hospital, samt att 12 fyrkar eller 55 öre per dag skulle beräknas för hennes försörjning.

Här är ett annat exempel på ärenden år 1887.

Beslutades om räkning från Malmö stad för pigan Carolina Nilsdotter, som ditkommit i fruktsamt och utfattigt tillstånd från Danmark, där hon vistats i 11 3/4 år utan stadigvarande plats, samt ingå till Kungl. befallningshavande i Kronobergs län med anhållan om statsmedel till kostnaderna för sjukvård för henne och hennes den 18/2 framfödda flickebarn. 31/10 1888 utackorderades Carolina Nilsdotters barn Eva Mari till Johan Karlsson Österås under Nöttja Algutsgård för ett års tid från och med i dag av kommunen för i ett och för allt 32 kronor. Vad som hände med Carolina Nilsdotter framgår inte av något protokoll.

 

31/ 10 1886. För ett år räknat från idag, utackorderades Severin Johansson från Bölminge Storegård. Lägsta anbud stannade för lantbrukare Efraim Johansson Lindshult för 100 kronor. Kommunen skall tillsläppa gångkläder till Severin samt svara för andra utgifter under tiden.

 

31/ 10 1887 Till Johannes Göranssons barn i Nöttja Ägård anslogs 100 kronor som bidrag till järnvägsbiljetten till närmaste sjöstad och dels till kläder, i händelse att resebiljetter från Amerika anländer och att resan företagas och skolandes dessa 100 kronor utdebiteras som kommunalutskylder i allmänhet.

 

1888. Till Johannes Göranssons 2 barns resa till Amerika anslogs så stort belopp som för resan erfordras med det villkor att August Mattson i Extorp åtager sig att svara för nämnde barns stöd under resan. Johannes Göranssons 1-åriga barn utackorderades till Sven Persson Rosenlund på ett års tid mot en ersättning av 45 kronor då även nödiga gångkläder tillsläppes.

 

31/ 10 1888 Nästkommande års statsförslag: Efter fyrk utdebiteras 120 fot råg och 1.113 kronor 3 öre. Samt efter hemmansdel 1.650 kronor 11 öre. Därtill utdebiteras tvenne utdebiteringar till lånet i Ljungby sparbank med 672 kronor, samt till lånet i Stockholm 978 kronor 11 öre, vilka medel skola av socknens sexmän indrivas och redovisas inom 14 dagar från uppbördslängdens erhållande.

 

1885 Förslaget om införande av hundskatt bordlades.

 

1885 Beslutades att upptaga ett 10-årigt amorteringslån om 15.000 kronor av folkskollärarnas pensionskassa till vägbygge.

 

Till föreståndare för sockenbiblioteket invaldes Petrus Johansson, Balkarp för ett års tid utan någon ersättning.

 

30/10 1916 Stämman avslog erbjudande från Annerstad socken om inlösande i deras försörjningshem.

 

Beslutades att ej sälja lägenheten Bokelund under Staverhult utan låta Sven Larsson, Hästhult bebo densamma.

 

Då alla ärenden skulle behandlas på kommunalstämman fick man hålla stämma mycket ofta exempelvis 1890 hölls 12 sockenstämmor. De flesta ärenden var fattigvårdsärenden.

 

Ur ett protokoll från ordinarie kommunalstämma 1885 heter det: Till skydd mot ett inom församlingen i högsta grad betungande bettleri, vilket utövas av ett kringstrykande folksläkte med namnet ”Nattmän”, bestämdes att med ett vite av 5 kronor var gång då någon inom församlingen skänker dem allmosor, samt 10 kronor då någon hyser dem över natten. Dessa medel skola som kommunalutskylder i laga ordning indrivas och tillfalla kommunalkassan.

M. Sch.