Allmän beskrivning

 

Det vore frestande att skriva om människorna i Nöttja, men med tanke på hur lite man kan veta om enskilda människor, även om man tror sig känna dem väl, så avstår jag från detta.

Så länge jag kan minnas fanns inga klasskillnader i Nöttja. I många socknar bildades en grupp i kyrkbyn runt prästen och prästfrun som var eller ansågs förmer än det stora flertalet. I Nöttja fanns sedan 1913 ingen präst. De två lärarefamiljer, som bodde där, visade inga tendenser att isolera sig utan alla kände sig, tror jag, likställda. Om man ägde en gård, var lärare eller bodde på ett torp i någon utkant var det till synes ingen känsla av över- eller underlägsenhet.

 

Det sades att en människa kunde vara ”förveten som en nöttjabo”.

Jag tror inte, att nöttjaborna var nyfiknare än andra. En förklaring kan vara att i en så liten socken, där alla kände alla, där väckte en nykomling särskild uppmärksamhet vid till exempel kyrkbesök eller när han eller hon av någon anledning visade sig i socknen. Man kan förstå att besökaren kände sig mer uttittad i Nöttja än någon annanstans, där man var mera van att se okända. Alla kallades i dagligt tal vid sitt förnamn åtföljt av gårds eller byanamn till exempel Elof i Malmaryd, Petter i Böl-

minge, Johan i Rönninge, Karl i Billekulla.

 

Undantag bildades ibland, då flera med samma namn bodde i en by till exempel Store och Lille-Kalle i Balkö, Johan-Magnusa-Karl och Karl Petterson i Bolmaryd. Men det var inte alltid man använde ordet, i, då man ville markera var en person bodde utan av någon oförklarlig anledning brukades ibland, till exempel Bengt på Brödraberg, Ivar på Staven, Idoff på Rörebacke, August på Fridhem och så vidare. Kvinnorna benämndes i de flesta fall som männens tillhörighet, exempel Elofa-Hanna, Petters-Eva, Gustavs-Selma, Alfreds-Ida. Men här fanns oförklarliga undantag som Kristina i Saxarp, Anna på Backagården, Klara i Ågård med flera.

 

Även barnen blev kallade efter föräldrarnas förnamn. När jag började skolan var där flera som hette Erik. Vi skilde dem åt genom att säga: Anders-Johans Erik, Gustavs-Erik, smedens-Erik och den nye bondens Erik.

 

Man säger att det nuförtiden inte finns några originella människor och det är nog riktigt om man jämför med tidigare. Man söker numera förgäves sådana som Anna-Maria på Hängeltabackarna. Hon hade större delen av sitt liv levat på torpet Hängeltabackarna. Hon var den tidens avbytare, hemsamarit och nyhetsförmedlare. Hon var 50 år före sin tid när det gällde användandet av ”runda” ord och diverse invektiv.

 

”Kejsaren” var en annan, som bodde på Hängeltabackarna. Varför torpen där fått heta Hängeltabackarna är det ingen som vet. Rätta namnet är Fredriksberg.

 

Karl Andreason var en superintelligent enstöring som ägnat hela sitt liv åt att nyodla. Han levde ytterst primitivt. När inte dagarna räckte, grävde han dike i månsken. Då inte månen lyste, hängde han en lykta på en stång. När han hann läsa Dagens Nyheter eller skönlitterära böcker är obegripligt. Trots sitt otroliga arbete lyckades han inte slita ut sig utan blev över 90 år.

 

Anna Svärd hade sedan sitt andra levnadsår bott på torpet Skifta under Staverhult i stor fattigdom. Hon var en verklig bohem, alltid glad trots sjuklighet. När hon på gamla dagar fick ett ganska stort arv var det många som rådde henne att sätta in löständer, viket han aldrig haft råd till. Men det fick vara. Istället delade hon ut pengar till alla som hon kom i beröring med, i synnerhet till barn. När kyrkan i Nöttja restaurerades skänkte hon sin sista tusenlapp till kyrkan. Man tycker att hon borde fått bli bjuden på den taklagsfest som firades när biskopen återinvigde kyrkan. Hon var den enda som skänkte några pengar till renoveringen.

 

Anna i Kärr var en kvinna, som i hela sitt liv ägnat sig välgörenhet. I 13 år skötte hon sin mor som var helt invalidiserad av ledgångsreumatism och inte kunde lämna sängen. Efter moderns död ägnade hon sig åt ungdomsarbete och åt E.F.S.-s verksamhet. Hon var en hjärtegod människa som ville alla väl.

 

Julle i Bölminge var byns rolighetsminister. Han var diversearbetare. Han söp sorgfälligt upp allt han tjänade. Han var med på så gott som alla auktioner där han för någon krona köpte allt som ingen annan ville ha. Till sist fyllde han både stugan och den lilla ladugården med så kallat skräp. När han slutligen dog av hjärtinfarkt, hade hans samlingar blivit så antika, att auktionen efter honom inbringade en liten förmögenhet.

 

Ferdinand i Bölminge var en mycket fantasifull gammal ungkarl. Han uppehöll, utan vare sig kompetens eller betalning, sexualundervisning bland ungdomar i Bölminge. Med den enorma fabuleringsförmåga han hade, skulle han kunnat bli en stor författare, om han fått skolning för detta.

 

Sven i Balkö brukade en liten gård i Balkö. Han var mycket anlitad som ”kobotare” och han var känd vida omkring för detta. I sin ungdom hade han varit kusk åt en veterinär i Tyskland. Som sådan hade han fått hjälpa till med det mesta av veterinärens arbete, så det var inte något hokus pokus med hans koboteri. Att vända en kalv rätt i en ko som inte kunde kalva, ta bort en kvarbliven efterbörd, dra en led rätt eller spjälka ett benbrott var inget problem för honom. Att med en vanlig pennkniv stycka och ta ut en död kalv i en ko torde vara mer än vad en nutida veterinär skulle lyckas med. Hans fru bröt benet 3 gånger. Var gång spjälkade han benet och skötte om det utan att anlita läkare. Sista gången blev hon lite låghalt, men det kan ju hända även i dag, trots röntgen och nutida resurser. Han fick heta Ljugaresven, för hans fantasi saknade gränser. Det var alltid om sig själv och sina bedrifter han fabulerade, så han skadade ingen. Folk har roligt än idag åt de historier han diktade.

 

Nella på Perstorp var ett original som bodde i en stuga alldeles på vägkanten vid den gamla Hamnedavägen i Bolmaryd. Hennes sparsamhetsiver och samlarevurm trotsar all beskrivning. Som ung hade hon arbetat i Tyskland men på senare år gick hon omkring och hjälpte till med hushållsarbete. Hennes rygg var krökt i 90° vinkel, när hon gick. De sista åren gick hon i hela socknen och klente bakugnar. De stora bakugnarna i de gamla husen var klenta med lera runt om, ibland släppte leran och fick då repareras. Hon fick då klä sig i en gammal säck och krypa in i ugnen. Liggande på ryggen och med bara händerna strök hon fast den nya leran. Sparsamhet var, som sagt, hennes stora vurm. Hon kunde inte förlika sig med nutidens slöseri och hon glömde inte att förmana till sparsamhet. Om henne skulle väl Runebergs ord: ”Väl tålde hon något att skrattas åt men mera hedras ändå” kunna sägas.

 

Nästan alla platser i gärdena och terrängen hade ett namn eller benämning till exempel Myrebacken, Söreknall, Pinnabacken, Snokalien, Lusabäck, Annebacke, Malmalien och så vidare. Skogsområdet mellan Staverhult och Malmaryd kallades Klöven. Ett annat område mellan Billekulla och Staverhult kallades Braut. Varenda åker och äng hade också ett namn.

 

På fastigheten Kärr 1:4 fanns många små åkerlappar som jag ännu minns namnen på, Gatebacksaken, Mossen, Krokaken, Sänkan, Krokakesholan, Björkaken, Lisaken, Hammarsaken, Höjagärdet, Höjagärdsaken, Skogaken, Trehörningen, Fyrkanten, Svältetegen, Adolf-Fredrika-

tegen, Mältebacken, Linaken och Gubbens Äckra.

 

Jägarna hade namn på alla jaktpass som man måste lära sig om man skulle få vara med och jaga. Många av namnen var säkert gamla, men nya kom också till. Jag skall bara räkna upp några som jag kommer ihåg:

Gatebacken, Arturs bäckabro, Förstmosse, Arturs mittry, Arturs änne, Bockapasset, Villa änne, Träskojohannesa stätta, Seanders ö, Smedens tunga, Äpplaträdet, Aronsgran, Tjurapannan, Näsanabbe och så vidare.

 

Dessa gamla namn och benämningar var bra. Alla kände till dem, och det var lätt att orientera efter dem. Ingen visste hur namnen uppkommit, men nu har snart alla fallit i glömska.

M. Sch.