Sagan om den gamla kyrklåsen i Nöttja

 

Det blev en verklig uppståndelse bland silverkalkar och andra kyrkans inventarier när den gamla kyrklåsen plötsligt damp ed i den gamla kyrkkistan. Den hade för 100 år sedan kommit bort, när man bytte dörrar i kyrkan. Ingen visste vad den tagit vägen, utom den gamla silverkalken, som brukade medfölja vid sockenbud. Den visste, att en man på sin dödsbädd erkänt att han stulit låsen. Mer fick den inte säga. Den hade tystnadsplikt och alla i kistan respekterade den, trots att många av inventarierna tyckte att här bland dem gjorde det väl ingenting om den gamle bägaren talade om vad den visste. Var har du hållit hus i alla dessa år? frågade alla på en gång. Hur har du kommit tillbaka hit?

Ja, det är en lång historia och jag skall börja från början, sade låsen, men först ska jag säga att det var verkligen underbart att äntligen komma tillbaka igen och träffa alla bekanta.

 

Jo, som ni minns, så såldes de gamla dörrarna tillsammans med en del annat på auktion, men dessförinnan hade man tagit bort mig från dörren för att jag skulle komma till nytta i något sammanhang. Men en kväll tog en av dem som arbetade med renoveringen, hand om mig, lade mig i en säck och tog mig med sig hem. Han gömde mig sedan i ett mörkt och fuktigt skrymsle i källaren under sitt hus. Där låg jag i många år och gården bytte ägare flera gånger men ingen upptäckte mitt gömställe.

 

Men slutligen kom det en ägare, som hette Salomon. Han var stenarbetare och han var intresserad av grundläggningen till huset och då upptäckte han mig, där jag låg bakom en sten. Han visste inget om mig, eller att jag var den gamla låsen till Nöttja kyrka. Han tyckte att jag kom väl till pass, för han hade just byggt en ny ladugård och han placerade mig som lås till fähuset. Först kändes det lite genant att jag som suttit som lås i socknens förnämsta byggnad skulle bli degraderad till fähuslås men det var ju i alla fall bättre än att ligga bakom en sten i källaren och rosta till ingen nytta. Både Salomon och hans familj var snälla människor. De älskade varandra och sina djur. Många gånger om dagen gick de genom fähusdörren. Varenda kväll låste Salomon och tog nyckeln med sig in och hängde den på en spik i köket.

 

Till sist började jag verkligen trivas med min nya tillvaro. I alla mina år i kyrkdörren hade jag från predikstolen hört om människornas ondska så jag trodde att alla människor var onda. Men de sista 75 åren har fått mig att tänka om. Förhållandena i fähuset var inte så bra för mig. Det fuktade så jag fick ständigt vara blöt, särskilt om vintern. Rosten angrep mig mer och mer. Alla nitar började lossna. Värst blev det när ägarna blev så gamla så de inte kunde ha några djur. Då blev jag till sist helt obrukbar och jag trodde att det snart skulle vara slut med mig.

 

Men en dag kom en man och synade mig mycket noga och jag hörde hur han frågade den gamla tanten, som nu ägde gården om han kunde få överta mig. Jag trodde att jag skulle bli förvandlad till skrot, men redan dagen efter kom han tillbaka och med stor försiktighet lösgjorde han mig från dörren och lade mig i en påse och jag fick åka med till en verkstad. Jag blev behandlad ytterst försiktigt. Han borstade bort all rost, bytte ut alla de sönderrostade nitarna och försåg mig med nya delar i stället för dem som fallit bort. De djupa spåren i nyckeln som uppkommit genom rost och förslitning, fyllde han i med smält järn så jag började känna mig som ny. Jag undrade över var jag skulle bli placerad. Något personligt intresse syntes inte min nye ägare ha av mig, för han försökte aldrig sätta mig i någon dörr. Men sedan jag en tid legat i hans verkstad, tog en dag mig med sig hit och berättade min historia för prästen och kyrkvärden och uttalade en önskan att jag skulle få komma tillbaka till Nöttja kyrka.

 

Prästen och kyrkvärden tog mig välvilligt tillbaka och nu är jag hår. Kanhända att jag ånyo kommer att fungera som lås i ytterdörren? Men vad har hänt här, medan jag varit borta?

Ja, här har varit storrenovering och man har kommit underfund med mycket om kyrkan och dess historia, men för mig är mycket förändrat, sade den gamla sockenbudskalken. Förr fick jag allt som oftast följa med ut men sedan här inte finnes någon präst i socknen så ligger jag här och känner mig överflödig. Jag har blivit ett museiföremål. Det har varit på tal, att jag skall flyttas till ett arkiv någonstans, därför att det finns risk för att jag skall bli bortstulen och kanske bli nedsmält till skrot. Det ser ut som om jag skulle fått större värde för människorna som skrot än som nattvardskalk.

Jag minns när jag ofta fick följa med ut i sockenbud. Mycket av människors ondska fick jag höra om. Men också mycken oro och ångest inför döden. Men det var så egendomligt för när de med darrande läppar omslutit och tömt mig på mitt innehåll så syntes det nästan alltid som om de fylldes av en stor frid. Det var en lycklig tid för jag kände att jag hade en uppgift och var till nytta.

 

För mig är förändringen inte så stor inföll den stora silverkalken. Det kommer inte så många nu som förr men människorna är sig lika. De kommer till kyrkan av gammal tradition och för att få känna en stund av avkoppling och ro, men den frid som du talar om, tror jag aldrig jag sett. Prästerna bråkar sins emellan, som de alltid gjort. De river ned himmel och jord om punkter och ord, kvinnors behörighet att vara präster och tusen andra helt oväsentliga ting. En del klär ut sig i egendomliga kläder och söker införa en del liturgiska pajaskonster, som de hämtat från katolikerna och England. De säger att de med detta vill åstadkomma en kyrklig förnyelse. Människorna finner sig i allt utan några större protester men de flesta tycker att det är löjligt. Ännu synes det vara långt till dess de förstår meningen med allt och vad deras verkliga uppgift är.Låsen suckade. Jag tror att jag längtar tillbaka till den tiden då jag satt som fähuslås hos Salomon i Kärr.

Martin Schönberg