Kommunalt och föreningsliv.

 

Nöttjaborna har alltid varit måna om att hålla liv i gamla traditioner. Den gamla roteindelningen (från början av 1700-talet) upprätthölls ända till början av 1900-talet. Rotebönderna sammankallades årligen, samt vid behov, med budkavle. Längst uppehölls denna tradition i Bölminge rote. Ända till 1950 bestämdes på denna vem som skulle hålla byatjur i roten. En särskild turordning var upprättad för detta. Större gårdar skulle hålla tjur i mer än ett år, medan mindre gårdar slogs samman att svara för tjurhållningen under ett år. I allmänhet lejde de då bort detta till någon större gård. Även språngavgiftens storlek bestämdes på stämman. Avgiften var länge 25 öre per ko men höjdes 1910 till 50 öre, 1925 höjdes avgiften till 1 kr. 1943 höjdes den till 3 kr och var kvar vid detta till tjurhållningsplikten upphörde 1950. Denna upphörde då därför att endast av hushållningssällskapet godkända tjurar fick användas och man fick bilda tjurförening och inköpa stamboksförd tjur.

 

Därmed var det sista av byastämmans ärenden slut, men man förlade istället tjurföreningens, torrläggningsföretagets, badhusföreningens och senare vägsamfällighetens årsmöten till den gamla byastämman och kallelse utgick som vanligt med budkavle. 1979 bröts denna tradition därför att så många gårdar lagts ner och de nya ägarna som inte bodde permanent på fastigheten inte kunde föra budkaveln vidare. Vi hoppas att detta skall kunna lösas på något sätt så att traditionen kan fortsätta.

 

Skriftliga byastämmoprotokoll finns bevarade sedan 1860-talet. Gammal tradition var att varje nyinflyttad till roten skulle väljas till justeringsman, därför att alla skulle få sina namn och namnteckningar i roteboken.

Nöttjaborna har alltid varit föreningssinnade. Har man inte klarat av något viktigt ensam har man slagit sig samman och på så sätt löst frågan. Man köpte redskap tillsammans, bildade tröskföreningar.

När lanthandeln slutade 1920, bildades ett kooperativ, som var kvar till 1980. Då lades den ned på grund av sjunkande omsättning, vilket i sin tur berodde dels på den minskande folkmängden och dels att så stort antal arbetade i Ljungby. Då gjorde de sina inköp i varuhusen där. En privat ICA-butik har nu tagit upp rörelsen och man får hoppas att den kan fortsätta. (Lades ner efter några år) Butiken i Bölminge som började 1886 lades ned 1973.

När på 1930-talet jordbrukets föreningsrörelse utvecklades kan man säga att nöttjabönderna så gott som 100 %-igt anslöt sig.

Även politiskt var man mycket medveten och Nöttja bondeförbundsavdelning bildades 1916 och existerar ännu men med nytt namn.

På 1890-talet bildade man en kristlig ungdomsförening i anslutning till E.F.S. Denna förening förändrades delvis då denna delades 1911. Den gren som kallar sig Bibeltrogna vänner, uppehåller ännu verksamheten och har fortfarande ett missionshus i Extorp. Mycket intressanta och välskrivna protokoll från denna förenings första år finns bevarade, och man får hoppas, att de blir bevarade inom orten. Förtjänsten av att dessa protokoll finns kvar kan tillskrivas föreningens dåvarande sekreterare, Idof Svensson Bolmaryd.

Frikyrklig verksamhet hade tidigare förekommit i socknen sedan 1850-talet, men troligen inte i någon organiserad form. De kringresande predikanter som förekom hade inte någon kontant ersättning utan bara provision på de böcker de kunde sälja. Det är väl därför det finns så relativt gott om andaktsböcker av olika slag från senare hälften av 1800-talet bevarade.

 

En händelse som belyser den frikyrkliga verksamheten vid denna tid kan utläsas ur ett protokoll från E.F.S. verksamhet, där det står: Midsommardagen 1875 var ett möte anordnat i Billekulla. Men så mycket folk kom, att de inte kunde rymmas i husen, så man beslutade att flytta ut i det fria. Det blåste emellertid mycket hårt och kallt så man vandrade ned till Bökhult i lä av den bokbacken. Här fattade predikanten Sven Johansson i Språxhult Hinneryd posto under en stor ek och predikade över texten Jes. 4021. Sven Johan Olofsson Bökhult hugfäste händelsen med att hugga in texten i en sten som han ställde upp under eken. Av eken är nu bara stubben kvar, men stenen är återfunnen och upprest av hembygdsföreningen.

Sven Johan Olofsson, född 13/5 1826 var en föregångsman i så måtto, att han redan 1858 började kalla predikanter att hålla möten.

 

Ett annat sätt att skaffa pengar till rörelsen och missionen var de så kallade arbetsmötena. Den dag då någon predikant skulle komma, samlades man några timmar innan predikan. Kvinnorna stickade strumpor och vantar som sedan såldes av de så kallade stockholmshandlarna på arbetsplatser i Stockholm. Männen hade hackor och spadar med sig och nyodlade hos den som hade mötet hos sig. Odlingen mättes sedan upp och den som fått odlat åt sig fick betala för detta till missionen. Man tröttnade till sist på detta, därför att de fick gå i arbetskläder till mötet och ibland blev det tvist om hur mycket den som fått odlat skulle betala, berättade en äldre man för mig.

 

En N.T.O. förening bildades 1925 och är ännu verksam. Den tog initiativ till byggandet av bygdegården men överlät den sedan till en särskild bygdegårdsförening. N.T.O.-föreningens verksamhet i Nöttja kan inte överskattas. En S.L.U. förening var länge aktiv men är nu nedlagd. För närvarande finns en idrottsförening.

1957 bildades Nöttja hembygdsförening. Den uppförde en gammal ryggåsstuga i Nöttja och rekonstruerade en av de många skvaltkvarnar som funnits i socken. Den finns vid byvägen i Malmaryd.

Numera kan sägas att det bland nöttjaborna utbrett sig en viss föreningströtthet. De som bor kvar åldras och de yngre har skaffat sig andra intressen. Som det nu ser ut, blir det svårt att hålla någon föreningsverksamhet i gång, men det synes gälla för hela landsbygden inte bara Nöttja.

 

Intresset för kommunalpolitiken har alltid varit stort i Nöttja. Där valdes aldrig någon kommunalfullmäktig, utan vem som ville kunde gå på stämman och göra sin stämma hörd. Debatterna kunde ofta bli livliga och man var inte främmande för att överklaga fattade beslut, kan man utläsa ur gamla protokoll.

 

Några partier fanns inte, men socknen delades ofta längs mittlinjen vid Extorp. Uppe runt kyrkbyn utbildades det en viss storebrorsmentalitet mot utborna, som man kallade de som bodde i den södra delen av socknen. De senare kände sig väl ibland förbisedda och slöt sig samman. Gick man ”man ur huse”, var blocken jämnställda. Kyrkbyn segrade oftast, därför att de hade närmare till stämmolokalen och hade därför lättare att få fram de, som inte var så mycket engagerade. När det gällde val, tillämpades ofta så kallade oskrivna lagar. Sålunda var det brukligt att varje sockendel skulle ha en av de två kyrkvärdarna. Denna sed bröts en gång då båda kyrkvärdarna valdes runt kyrkbyn. Jag minns hur detta kommenterades av ett par äldre före detta kyrkvärdar ute i Bölminge med ”Det var väl att vi fick bli kyrkovärdar medan det ännu fanns någon rättvisa i socknen”.

 

Att bli vald till kommunal förtroendeman ansågs för en ära men valen följde en viss ordning. Man fick så att säga börja längst ned på skalan. I Nöttja fick alla börja med att gå brandsyn. Fyra personer utsågs varje år, i vardera ändan av socknen. De skulle besöka varje hus och tillse att skorstenarna var sotade samt att stegar och annan brandredskap hölls i ordning. Denna nämnd kallades alltid ”sotarna”. Det var inte tänkbart att bli vald i någon annan nämnd, utan att först ha varit sotare. Det talades om att en som var föreslagen till kyrkvärd blev förbigången därför att han inte varit sotare. Därför emotsåg yngre och nyinflyttade med spänning när de skulle bli valda till sotare, för sedan låg vägen öppen för alla andra uppdrag.

 

Allt eftersom befolkningen minskade på landsbygden blev det allt svårare för landskommunerna att klara sina sociala problem och inte minst skolfrågorna. Ibland sökte man lösa detta med att bilda kommunalförbund men detta fungerade inte alltid så bra. 1952 verkställdes en kommunreform där Nöttja, Torpa, Annerstad och Angelstad slogs samman till storkommun.

 

Detta blev slutet på den gamla kommunalstämmotraditionen i Nöttja. Det blev de politiska partierna som försökte hålla intresset för de kommunala frågorna vid liv. Den stora frågan blev till sist skolnedläggningarna. Man kämpade förgäves för att få behålla de små skolorna ute i byarna där de alltid tillsammans med de där stationerade lärarna utgjort ett kulturcentrum. Men när barnen tröt hade man till sist inget val. Den sista av de två skolorna i Nöttja lades ned 1969. De gamla byskolorna blev i bästa fall samlingslokaler, vilket gudi klagat, nu är det enda som det inte är brist på i Nöttja.

 

Men 1970 var det dags för en ny kommunreform och Nöttja kom att tillhöra Ljungby. Detta blev dödsstöten för det kommunalpolitiska intresset. Man fick inte längre någon möjlighet att påverka några kommunala beslut, och ingen ville väl heller ställla sig till förfogande som förtroendeman, såvida han inte hade utsikt att så småningom bli proffs. När detta skrivs har Nöttja en ledamot i kommunalfullmäktige. En suppleant i skolstyrelsen och en ledamot i taxeringsnämnden. Det är allt.

Martin Schönberg