Byn Staverhult i Nöttja

 

Byn, som bestod av 1 mantal, delades upp i 5 hemman. Den var delad i 4 hemman i början på 1800-talet, men före ”laga skiftet” år 1859 blev ett 1/4 mantals hemman delat. Den som ägde detta var Bengt Svensson och hans gård hade gått i släkten 3 till 4 släktled. Inga av hans barn övertog gården. Vid ”laga skiftet” blev 2 lägenheter långt bort i utkanten av utmarkerna införda som fastigheter. Det var Stjärnsholm (Lars Peter Svensson), som varit ett torp och vid sidan därav ett soldattorp.

Så fanns det ett annat skifte därintill som hette Dalleryd, som också blev en hemmansdel. Där bodde Peter Svensson med sin familj.

Utom dessa före detta torp, som blev hemmansdelar vid ”laga skiftet”, fanns flera stycken torp.

Vid Bokelund fanns 2 torp.

Ett torp kallades Stenön och det andra hette Marielund.

Bostäderna där liksom annanstans i socknen var av äldre typ. Det var lågstugor utan panel över rummen. Det fanns möjlighet att elda brasa i ett rum och i köket lagade man mat i den öppna spisen. Någon hade byggt ett tillägg till lågstugan med ett tvåvånings bygge med möjlighet att inreda rum på andra våning, men där fanns inte möjlighet till eldning eller uppvärmning.

Det var inte så vanligt i byarna, att man tog torpen eller ”intäkterna” till hemmansdelar vid ”laga skiftet”.

De båda skiftena vid Balkö och Torpagränsen, där det fanns ett par små sjöar och därmed möjlighet till slåtterängar och betesområden, blev dock nya hemman.

Utvecklingen under 1800-talet hade ökat innevånarantalet i socknen ganska kraftigt och fortsattte med detta efter ”laga skiftestiden”, så att möjligheterna att kunna leva här blev allt svårare. Under 15 år från år 1845 till 1859 föddes här 365 barn. Man kan dock konstatera, att under samma tid dog omkring 120 st av de födda barnen. Av de äldre innevånarna dog ungefär lika många. Om det inte blivit någon utflyttning, hade socknens innevånare ökat med ett hundratal.

Det blev trångt också i Staverhult. De försökte att få till stånd torp och backstugor, men också att

få ungdomarna att flytta till andra orter. Det blev en förändring under de sista 40 åren av 1800-talet. Trots att industriutbyggnaden började ske, blev det under den tiden inte många som flyttade över till industriorterna.

Den största avflyttningen var till Nordamerika. Stora grupper från vår socken gav sig iväg. Omkring 400 personer reste dit under dessa 40 år. tiden från år 1879 till 1891 var det inte mindre än 286 människor som flyttade dit.

Trots dessa flyttningar minskade innevånarantalet inte så mycket förrän vid sekelskiftet. Då hade innevånarantalet, som varit omkring 850 på 1880-talet, sjunkit till närmare 700 vid sekelskiftet.

Man försökte få utmarkerna till betesplatser för nötkreaturen. Skogen var nästan borta där. Endast på några platser fanns något lite skogsväxt. Den största delen av utmarkerna var kalmarker med ljung som den huvudsakliga växtligheten. För att få bättre bete brände man stora delar av

markerna och på så sätt blev det heller ingen skogsväxt.

Det blev en stor försäljning av utmarkerna omkring år 1890, då Domänverket köpte största delen av dessa. De köpte också hela hemmansdelar till exempel Malmaryds Söder- och Mellangård samt Lindshult. Därtill köpte de också småställen, torp och före detta torp.

Från Staverhult, som inte sålde så mycket av sin utmark, såldes Dalleryd såväl inägor som utägor. Jordbrukare bodde kvar där några år som arrendatorer, men jorden blev snart igenlagd, då man omkring år 1900 gick in för att plantera de inköpta markerna med skog. Därefter fick man inte beta dessa marker, trots att man vid försäljningen hade lovats att få beta markerna som vanligt.

Detta blev stora problem för hemmanen, som hade använt utmarkerna för sommarbete och hade mycket små områden kvar att använda till betesmarker.

Tillgången på bränsle och virke för bostad och ladugård blev också ett problem. Ekonomin var väl svår att klara efter 1870- och 1880-talen, så det var väl detta som var orsaken till försäljningen. Priserna var emellertid mycket låga. Hade man 100 tunnland mark, fick man knappast 1.000 kronor för denna. Denna markförsäljning har också gjort det svårare för bönderna här att klara sin ekonomi. Längre fram gav det mindre arbete och därför minskade säkert innevånarantalet mer än om man haft skogsmarken kvar.

Vi har år 1980 knappast så många innevånare i Nöttja församling, som det antal som reste till Amerika under 12 år, nämligen under åren 1879 till 1891.

På 1940-talet startade RLF:s Nöttjaförening en kampanj, för att få köpa tillbaka utmarkerna till gårdarna. Den arbetade med detta i över 20 år. Vad man till slut fick köpa tillbaka var endast några hundratal hektar mark i Bolmaryd och Balkarp, som köptes av några hemmansägare där

åren 1965 och 1967 (se vidare uppgifter om detta).