Ångbåtstrafiken på sjön Exen

 

1913 ansökte Adolf Andersson i Staverhult om tillstånd att driva ångbåtstrafik mellan Hornsborgs järnvägsstation och Nöttja.

Kommunalstämman uttalade att detta var av stort behov och till stor nytta för socknen.

Meningen var att Andersson skulle åtaga sig flottningen över Exen till Lagan. Flottningen tillgick så att timmer och massaved som flottades i Bolmån stoppades med en bom över ån vid Bolmaryd. Då vädret varlämpligt drogs virket över sjön med ett handdrivet spel i stora flottar om tusentals kubikmeter och släpptes i Lagan.

Troligen orkade den lilla bogserbåt Andersson förfogade över inte detta utan hans transporter kom att inskränka sig till transport av kalk och gödsel till bönderna runt sjön Exen.

 

Vinsten med denna transport var säkert tvivelaktig. Först måste godset med hästskjuts köras till en tilläggsplats vid Hornsborgs åbro, sedan vidtog den besvärliga seglatsen nedför den krokiga Lagan och sedan motströms på Bolmån upp till Exen.

Det var heller inte lätt att hitta tilläggsplatser vid de mycket långgrunda stränderna.

I Extorp påbörjades byggandet av en lastkaj. Man kan se den som en flera meter lång bred stenmur, som nu sedan sjön sänktes ligger helt på land. Genom Bolmån kunde pråmen ta sig ända upp till Nöttja. I Bölmingebäcken, som då var omkring två meter djup vid utloppet i sjön, kunde också pråmen dras in.

 

Hur man med denna ganska bristfälliga pråm kunde klara transporten av en vagnslast bränd och osläckt kalk är obegripligt. Det sades att när båten kom, fick man ge sig ut omedelbart, vilken tid på dygnet det än var, för att så snabbt som möjligt lossa kalken som annars av fukten kunde börja släckas och därmed spränga pråmen.

De flesta bönderna körde med oxar eller kor och vägarna till sjön var inte så lättframkomliga.

 

Det gick åt tre man att köra båten, därför att pråmen drogs av en ångmaskindriven bogserbåt. På grund av den krokiga passagen genom ån måste pråmen styras av en styrman i både för och akter. Ångmaskinen eldades med ved. På somrarna brukade Andersson anordna söndagsutflykter för ungdomar runt sjön. Trafiken torde säkert inte varit lönsam.

En natt slet sig bogseraren och gav sig iväg på egen hand ut på sjön. Den återfanns inte förrän efter sjöns sänkning.

Flottningen i Bolmån och Lagan pågick till 1940 talet då den inte längre var lönsam. Den hade säkert haft stor betydelse för skogsbruket därför att det var enda sättet att transportera skogsprodukterna till industrierna. Den gav också många arbetstillfällen om somrarna.

M. Sch.